UTRIKES En tydlig majoritet av USA:s befolkning säger nej till planerna på att med reguljär trupp störta Venezuelas president Nicolás Maduro. Enligt en YouGov-undersökning stödjer bara 19 procent ett direkt militärt angrepp mot Venezuela, medan 60 procent är uttalat negativa till ett sådant scenario. Idén att använda militärt våld för ”regimskifte” har endast 22 procents stöd mot 52 procent motståndare, medan en marin blockad av venezuelanska oljetankers får 35 procent ja och 40 procent nej.
Opinionsläget visar också en tydlig partisplittring. Republikanska väljare är betydligt mer benägna att stödja aggressiva åtgärder: 43 procent kan tänka sig en invasion och 66 procent ställer sig bakom ekonomisk blockad. Men även i denna grupp finns långt ifrån någon enhällig vilja till fullskaligt krig. Samtidigt råder bred enighet om de formella ramarna: 74 procent av alla tillfrågade anser att presidenten måste ha kongressens godkännande innan militära operationer inleds – en uppfattning som delas av 93 procent av demokraterna och 58 procent av republikanerna.
Venezuela uppfattas dessutom inte som ett akut hot mot USA:s säkerhet. Endast 18 procent beskriver situationen i landet som ”urgent” för USA, och mindre än en tredjedel ser Venezuela som ett fientligt land. Undersökningen genomfördes samtidigt som relationerna mellan Washington och Caracas åter skärpts. President Donald Trumps administration har anklagat Venezuelas regering för att gynna narkotikahandel, skärpt blockaden mot landets oljeexport och stationerat en större flottstyrka i Karibien under förevändningen att bekämpa narkotikasmuggling. Caracas, med politiskt stöd från bland annat Kina och Ryssland, ser detta som en direkt aggression och har infört lagar mot samarbete med utländsk blockadpolitik.
Rikta utvecklingen mot revolution och proletariatets diktatur
Bakom Washingtons linje ligger den gamla Monroe-doktrinen—i dag praktiserad som en ‘Donroe-doktrin’ där USA vägrar tolerera rivaler i västra hemisfären. Samtidigt pressar det kinesiska finans- och industrikapitalet in på kontinenten, drivet av överproduktionskriser och behov av marknader och råvaror—från Brasilien och Colombia till fler sydamerikanska länder. USA har redan lyckats minska Pekings inflytande i Argentina, Chile och försöker nu ringa in Venezuela. Vi ser alltså inte ”demokrati mot diktatur” utan en öppen dragkamp mellan två imperialistiska block—USA kontra Kina—om kontrollen över arbete, olja och logistikkedjor. För arbetarklassen i både Nord och Syd är priset detsamma: sanktioner, dyrtid och militarisering. Att opinionen i USA säger nej till invasion är en spricka i fasaden, men utan en självständig, samlad antiimperialistisk arbetarrörelse växlas folkets skepsis aldrig om till politik. Uppgiften är klar: bryt med båda blockens kapital, organisera klassmakt—så att när motsättningarna mognar kan den ”sovande” klassmedvetenheten hos arbetarklassen vakna och rikta utvecklingen mot revolution och proletariatets diktatur, i stället för nytt byte mellan imperier.
