UTRIKES Arbetarpartiet i Bangladesh (Workers Party of Bangladesh) meddelar att man bojkottar parlamentsvalet den 12 februari, med hänvisning till politiskt våld och total avsaknad av rättssäkerhet för vänstern. Partiledningen anklagar den tillfälliga administrationen för att varken kunna eller vilja garantera säkerhet och lika villkor för kandidater, och menar att valkommissionen tappat all neutralitet. Ett tiopunktsförslag från partiet för att avväpna krisen har ignorerats, liksom alla försök till dialog.
Repressionen slår direkt mot partiets ledning. Ordföranden Rashed Khan Menon har suttit fängslad i över ett år, medan generalsekreteraren Fazle Hossain Badsha dras in i vad partiet beskriver som fabricerade rättsprocesser. Partiets centrala högkvarter i Dhaka har sedan november varit ockuperat av en fientlig mobb, och regionala kontor utsätts för attacker och mordbränder. Anmälningar till polis, militär och domstolar lämnas enligt partiet utan åtgärd, vilket i praktiken lämnar arbetarrörelsen rättslös.
I sitt uttalande varnar Arbetarpartiet för växande religiös extremism och ”mobbstyre” som hotar landets sekulära, formellt demokratiska ordning. Straffrihet för gatugrupper och politiska våldsverkare skapar, menar de, en situation där en öppen konflikt mellan rivaliserande block inte kan uteslutas. Den övergångsregering som leds av Nobelpristagaren Muhammad Yunus anklagas för att förbereda ett icke-val, där oppositionen rensas bort medan massornas missnöje hålls nere med repression.
Sådana klassamarbetslinjer gör arbetarrörelsen politiskt avväpnad
Resultatet blir en ”demokrati” där arbetarklassen ställs utanför den officiella politiken, medan kampen om statsapparaten förs mellan borgarklassens fraktioner. Men arbetarklassen ska inte låta sig luras av att också partier med “vänster”-etiketter talar om demokrati och sekularism: 14-partialliansen byggdes just genom att Awami League band upp mindre stödpartier — däribland Workers Party och andra “vänsterpartners” — till ett borgerligt block, med ministerposter, valsamordning och anpassning till den existerande statsapparaten som pris. Sådana klassamarbetslinjer gör arbetarrörelsen politiskt avväpnad när borgarklassens ordning krisar. Vägen framåt kan därför bara vara självständig organisering och kamp under tydliga revolutionära, Marxist-Leninistiska grunder och oberoende av alla borgerliga block.
