UTRIKES FACKLIGT Regeringen i Bolivia tvingas dra tillbaka beslutet om att avskaffa bränslesubventionerna efter två veckors massiv mobilisering. Dekretet, undertecknat av den liberale presidenten Rodrigo Paz, innebar att staten skulle släppa prisregleringen på drivmedel – ett steg som omedelbart utlöste ett inflationschock.
När subventionerna drogs tillbaka sköt priserna i höjden. Matpriserna ökade med omkring 162 procent, och kostnaden för bensin och diesel rusade. Det var den utlösande faktorn för Central Obrera Boliviana (COB), landets största fackliga centralorganisation, som svarade med strejker och vägblockader över hela landet. Gruvarbetare, transport- och industriarbetare samt bondeorganisationer deltog i mobiliseringarna, som lamslog stora delar av infrastrukturen under nära två veckor.
Under trycket från blockaderna och marschen mot La Paz – där tusentals arbetare och bönder gick de cirka 55 kilometrarna till regeringskvarteren – tvingades regeringen sätta sig vid förhandlingsbordet. Resultatet blev att det omstridda dekretet om full avveckling av bränslesubventionerna formellt annullerades.
Samtidigt behåller regeringen den tidigare beslutade höjningen av minimilönen till 3 300 bolivianos (cirka 478 dollar i nuvarande kurs). I uppgörelsen ingår också ett skriftligt åtagande om att inte längre fatta ensidiga beslut i frågor som berör arbetsrätten utan föregående konsultationer med sociala rörelser och fackliga organisationer. Dessutom har regeringen lovat att avstå från att överlåta kontrollen över strategiska naturresurser till utländska bolag, ett krav som varit centralt för protesterna.
COB:s verkställande sekreterare Mario Argollo meddelade att mobiliseringen nu pausas, men att rörelsen går in i ett läge av “förhöjd beredskap” för att övervaka att löftena verkligen infrias. Han beskrev utfallet som en seger för landets arbetare och fattigbönder, och lyfte fram att det var den samordnade masskampen som tvingade regeringen till reträtt.
Regeringen försökte under konfliktens mest akuta skede skylla oron på oppositionspartiet Rörelse för socialism (MAS) och den tidigare presidenten Evo Morales. Men den faktiska styrkan visade sig inte ligga i parlamentariska manövrar, utan i arbetarklassens och de fattiga böndernas kollektiva makt: genom strejker, marscher och blockader kunde de stoppa en klassisk nyliberal chockterapi och försvara både subventioner och nationell kontroll över naturresurserna. Här blir det tydligt att den avgörande motvikten mot kapitalets åtstramningspolitik inte är “marknadens förtroende”, utan en organiserad och kampvillig arbetarrörelse.
