UTRIKES FACKLIGT Tusentals arbetare marscherade på måndagen in i La Paz under ledning av landets största fackliga central, Central Obrera Boliviana (COB), i protest mot regeringens nyliberala ”chockterapi”. Marschen avslutade två veckors konfrontationer mellan regeringen och sociala rörelser. I kolonnen gick gruvarbetare, lärare och representanter för bonde- och urfolksorganisationer, som tillsammans tillryggalade omkring 55 kilometer för att nå regeringskvarteren. Det omedelbara kravet är att återkalla ett dekret som avskaffar statliga bränslesubventioner – en ”reform” som redan lett till en prisexplosion, med bensinpriser upp 86 procent och diesel upp 160 procent.
Fackföreningarna vänder sig också mot nya regler för investeringar som gör det möjligt för regeringen att genom dekret – utan parlamentets godkännande – sluta avtal i strategiska sektorer som litiumutvinning, metallurgi och agroindustri. COB:s nuvarande ledare Mario Argollo har deklarerat att arbetarna inte kommer acceptera någon utförsäljning av landets naturresurser, och demonstrationerna har samlats under parollen ”Bolivia är inte till salu”. Förhandlingarna mellan regeringens delegater och proteströrelsens ledare kollapsade snabbt, varefter sammanstötningar bröt ut i huvudstaden. Demonstranter svarade med smällare och små laddningar dynamit, medan polisen använde tårgas.
Som svar på den uteblivna kompromissen har fackföreningarna tillkännagett en upptrappning: från tisdag inleds blockader av landets huvudvägar för att lamslå ekonomin och tvinga fram ett politiskt svar. Regeringen försvarar sin kurs med hänvisning till ett budgetunderskott på 9,2 procent av BNP och kraftigt urholkade valutareserver sedan 2014. Samtidigt försöker den avpolitiserar konflikten genom att utmåla mobiliseringarna som ett spel för gallerierna orkestrerat av oppositionspartiet MAS och expresidenten Evo Morales.
Skolboksexempel på klasspolitik
Marxister ser utvecklingen i Bolivia som ett skolboksexempel på klasspolitik och hur finanskris, statsskuld och valutareservernas utarmning används som förevändning för att vältra över bördan på arbetarklassen: bränslesubventioner skrotas, priser och transportkostnader skjuter i höjden, medan dörren öppnas för transnationellt kapital i litium- och råvarusektorn. Arbetarnas vägblockader är i grunden en kamp om vem som ska kontrollera naturresurserna – den arbetande befolkningen eller den inhemska borgarklassen tillsammans med imperialistiska intressen. Att regeringen väljer tårgas och dekret framför verkliga förhandlingar bekräftar att den står på kapitalets sida, medan fackföreningarnas försök att samordna gruvarbetare, offentligt anställda och småbönder pekar mot behovet av en medveten, klassbaserad front under arbetarklassens ledning mot chockpolitiken.
