UTRIKES FACKLIGT Den mäktiga landsorganisationen UGTT har utlyst en nationell generalstrejk den 21 januari 2026, som väntas lamslå stora delar av transport- och turistsystemet i Tunisien. Strejken riktar sig både mot president Kaïs Saïeds allt mer repressiva styre och mot regeringens vägran att återuppta förhandlingar om löneindexering i en situation med galopperande inflation, stigande bränsle- och matpriser samt massarbetslöshet. Läget förvärras av att ett nytt lån från Internationella valutafonden dröjer, vilket driver fram nya åtstramningssignaler från regeringen.
Den planerade strejken berör hela transportinfrastrukturen – bussar, tåg, taxi och andra kollektiva färdmedel – och väntas slå direkt mot turistnäringen, en av landets viktigaste valutaintäkter. Turister och resebolag varnas för inställda flygplatstransfer, störningar i hotellens drift, problem för restauranger och resebyråer samt begränsningar även i populära turistområden som ön Djerba. Myndigheterna talar om skärpta säkerhetsåtgärder i turistzonerna och försäkrar att inga direkta hot mot utlänningars liv föreligger, samtidigt som resenärer uppmanas att undvika demonstrationer och följa polisens instruktioner.
Bakgrunden är en djup och långvarig kris: statsskulden har passerat 80 procent av BNP, basvaror saknas återkommande i butikerna och stora grupper av arbetare och arbetslösa lever i osäkerhet. UGTT, som historiskt fungerat både som socialt skyddsnät och maktfaktor i tunisisk politik, har flera gånger visat sin förmåga att stoppa landet med strejker och blockader. Under 2025 utlöstes redan transportkollapser och lokala blockader i samband med fackliga och ekologiska protester.
Bilden blir tydlig: den tunisiska staten försöker hantera en strukturell kris genom att pressa ned abetarnas levnadsstandard och samtidigt hålla sig inom ramarna för EU:s och IMF:s krav. Turistsektorn – anpassad efter europeiskt kapital och köpkraft – skyddas med tal om ”stabilitet” och ”säkerhet”, medan arbetarklassen möter lönefrysta avtal, inflation och arbetslöshet. UGTT:s mobilisering knyter därför samman kampen för löner och levnadsvillkor med kampen mot presidentens auktoritära kurs och de imperialistiska finansinstitutionernas diktat. Om generalstrejken blir bred och uthållig kan den bli ett viktigt steg mot en social front under arbetarklassens ledning, där landets rikedomar inte längre styrs efter kreditvillkor i Washington och Bryssel, utan efter de arbetandes behov.
