UTRIKES FACKLIGT Lärarfacket Chicago Teachers Union (CTU) har uppmanat sina medlemmar att delta i en protest mot Donald Trumps administration efter uppgifterna om att den venezuelanske presidenten Nicolás Maduro gripits av amerikanska specialstyrkor under en nattlig operation. Kort efter att nyheten spridits annonserade den vänsterorienterade koalitionen ANSWER tillsammans med Party for Socialism and Liberation en demonstration på Federal Plaza, där kravet är att stoppa bombningarna och avsluta USA:s militära aggression mot Venezuela.
CTU spred en affisch i sociala medier med uppmaning till lärare, elever och allierade att ansluta till manifestationen. I inbjudan knyts attacken på Venezuela till en bredare kritik av USA:s krigspolitik och den roll som militära interventioner spelar i att destabilisera hela regioner. Bland de grupper som står bakom protesten finns, förutom socialistiska organisationer, Students for Justice in Palestine, Palestinian Youth Movement och Green Party i delstaten Illinois.
Fackets öppna ställningstagande har väckt kritik i sociala medier från borgerligt håll, där kommentatorer menar att en lärarorganisation inte bör ”syssla med utrikespolitik” utan fokusera på skolresultat och disciplin. Samtidigt pekar aktivister på att just arbetare inom skolan, vården och andra samhällsbärande yrken i praktiken får bära konsekvenserna av nedskärningar, militarisering och krigspolitik – både genom nedpressade budgetar och genom att elever och familjer drabbas av fattigdom och rasism.
Skarp politisk urskiljning behövs
CTU:s agerande är ett uttryck för att delar av den organiserade arbetarklassen i USA inte accepterar att landets resurser och politiska agenda underordnas imperialistiska äventyr. Men en sådan aktion måste också kombineras med skarp politisk urskiljning: Party for Socialism and Liberation (PSL), som står bakom mobiliseringen, har trots sin marxist-leninistiska retorik uppmanat väljare i Demokraternas primärval att rösta på reformisten Bernie Sanders, och har samtidigt hyllat den “demokratiske socialisten” Zohran Mamdanis valframgång som ett “stort politiskt genombrott”. I praktiken binder sådana ställningstaganden arbetarklassens kamp till reformistiska projekt inom den borgerliga valapparaten. Antingen är det (PSL) kommunister som är vilse – eller opportunister som klär sig i kommunistisk retorik; i båda fallen blir det en trojansk häst som är farligare för rörelsen just därför att den uppträder i “röd” förklädnad.
