UTRIKES FACKLIGT Den internationella fackföreningsrörelsen tar tydligt ställning mot USA:s militära operation i Venezuela. I ett gemensamt uttalande fördömer Internationella fackliga samorganisationen (ITUC) och Amerikanska fackliga konfederationen (TUCA) bombningarna i Caracas och det bekräftade gripandet av president Nicolás Maduro som ett flagrant brott mot FN-stadgan och grundläggande folkrättsliga principer. Angreppet beskrivs som ett direkt hot mot fred och stabilitet i hela regionen och som ett försök till regimskifte genom utländsk intervention.
Fackliga ledare understryker att Venezuelas framtid måste avgöras av landets egen arbetarklass och befolkning, genom demokratiska processer och utan imperialistisk kontroll. Organisationerna kräver omedelbara bevis för att Nicolás Maduro, hans maka Cilia Flores och andra gripna verkligen är vid liv, liksom garantier för deras fysiska säkerhet och frigivning. Denna linje sammanfaller med uttalanden från flera regeringar i regionen, däribland Brasilien, Mexiko och Kuba, som också fördömt våldet och krävt återgång till diplomatiska lösningar.
ITUC:s generalsekreterare Luc Triangle beskriver operationen som en aggressionsakt dikterad av ensidiga ekonomiska intressen, utan någon verklig koppling till ”försvar av demokrati”. Han varnar för att användning av rättsliga konstruktioner, sanktioner och militärmakt mot en suverän stat urholkar folkrätten och skapar ett farligt globalt prejudikat. TUCA:s ledare Rafael Freire påminner om att Latinamerika och Karibien sedan 2014 förklarats som en Fredszon, och lovar att mobilisera internationell solidaritet med Venezuelas arbetare. Till protesterna ansluter sig även USA:s egen AFL-CIO, vilket markerar en spricka mellan den amerikanska staten och delar av den organiserade arbetarklassen.
Venezuelas arbetare behöver internationell solidaritet
I grunden är detta inte en kamp om ”nationell suveränitet” i abstrakt mening, utan en klasskonflikt där den amerikanska finansoligarkin försöker säkra kontrollen över Venezuelas naturtillgångar. Vårt svar kan inte vara att ställa ”nation mot nation”, utan att ställa klass mot klass. Venezuelas arbetare behöver internationell solidaritet från USA:s, Latinamerikas och Europas arbetare – gemensamma strejker, blockader, bojkott av krigs- och oljekapitalets logistik – inte vädjanden till samma stater som beväpnar och sanktionerar. Endast en organiserad, internationalistisk arbetarrörelse kan stoppa interventionen, försvara de gripna och omvandla krisen till en offensiv för arbetarmakt och planerad, socialistisk kontroll över oljan.
Sveriges Kommunistiska Parti skriver i sitt protestuttalande mot den amerikanska imperialismens aggression: ”Vi ser [..] hur den fasad man så mödosamt byggt upp kring en internationell rättsordning och demokrati snabbt faller samman. Folkrättens betydelse visar sig vara lika ihålig som alla de ord med vilka kapitalet omgärdar sig. Den nationella suveräniteten är inte mer än en fras och de borgerliga mänskliga rättigheterna trampas öppet ner.
Folket i Venezuela – och överallt i världen – har ingenting att lita på annat än sina egna krafter och sin egen förmåga att själva staka ut sin egen väg. Denna väg är den enda framkomliga.”
