UTRIKES Som en del av USA:s ideologiska krigföring och rättfärdigandet av fängslandet och bortförandet Venezuelas president Nicolas Maduro och hans hustru Cilia Flores kan man i nyligen offentliggjorda åtal läsa att USA kommer att ställa dem inför rätta för anklagelser gällande kokainsmuggling.
Kokainsmugglingen har som bekant varit den stora ursäkten för USA:s aggression mot Venezuela. Minst 32 fartyg har attackerats och omkring 115 människor, har dödats i samband med dessa attacker sedan september 2025. Fartygen har anklagats för att smuggla narkotika till USA, och USA:s president Trump påstår att narkotikan på varje fartyg skulle ha kunnat orsaka döden för ”omkring 25 000 personer”, en osannolikt enorm siffra. Någon tydlig information om de droger som beslagtagits saknas också, och historiskt har Venezuela spelat en mindre roll i smuggling av narkotika till USA – vi står som det ofta påpekats inför en lögnaktig, propagandistisk bild av verkligheten.
Det har också framförts från USA att Venezuela på något sätt skulle ha stulit olja från USA. Bakgrunden är att utländska företag från tidigt 1900-tal fick nästan exklusiva rättigheter till landets oljeresurser. 1975 nationaliserade Venezuela dock det mesta av sina oljetillgångar, följt av en slutlig nationalisering av återstoden 2006.
US-amerikanska oljebolag förlorade miljarder vid nationaliseringarna och ersattes till en del, men inte fullt ut i enlighet med vad de krävde – men de drev heller inte frågan vidare. Det är nu dessa förluster som ska drivas in och som nu utgör grunden för kravet att USA skulle ha rätt till Venezuelas olja. Oljans roll i den militära upptrappningen är förstås glasklar. Venezuelas olja är sedan länge indragen i andras balansräkningar: bland annat har det kinesiska kapitalet byggt upp en uthållig närvaro i hela Latinamerika. USA:s militära upptrappning utanför Venezuela och den slutliga aggressionen med Maduros kidnappning är just nu det sista draget i kampen om vilken imperialistisk pol som ska mjölka dessa resurser. För Venezuelas arbetarklass betyder det fortsatt åtstramning, politisk instabilitet och att landets rikedomar används som brickor i andras spel.
Den officiella politiken – lögner och halvsanningar
Vad som sker bakom den officiella politikens lögnkulisser är svårt att greppa idag: i en presskonferens den 3 januari meddelade USA:s president dock att man avser att styra Venezuela tills man kan genomföra en ”säker maktövergång”.
Under tiden sägs vicepresidenten Delcy Rodríguez ha svurits in som tillförordnad president i Venezuela och man hävdar att vicepresidenten är villig att göra vad som krävs för att ”göra Venezuela stort igen”. Uppenbarligen vill USA-imperialismen nu luta sig mot vicepresidenten (som dock har fördömt aggressionen och kidnappandet av Maduro på nationell TV) och inte, som man hade kunnat tro, mot Nobelpristagaren och högerpolitikern Maria Corina Machado, som Trump bedömer sakna både stöd och respekt i landet.
Om den amerikanska befolkningen skulle oroa sig för krigskostnader och en ytterligare försämrad livssituation försöker Trump dessutom sälja in attacken med att USA:s roll i styret av Venezuela kommer att bli en billig affär – detta eftersom de amerikanska oljebolagen som ska få sina pengar tillbaka kommer att förse Venezuela med en ny infrastruktur och ”ge en massa pengar”. Att dessa inte skulle komma de amerikanska arbetarna till godo nämns naturligtvis inte.
Lögnerna och halvsanningarna avlöser alltså varandra. I USA protesterar Demokraterna mot att attacken genomfördes utan kongressens godkännande, och utan iakttagande av formella regler för hur man angriper främmande makt – en lam protest, som ekar i Sverige, där utrikesminister Malmer Stenergard hävdar att Maduro saknade legitimitet som president, men att ”folkrätten” kanske ändå borde respekteras av USA.
Sveriges Kommunistiska Parti skriver i sitt protestuttalande: ”Vi ser [..] hur den fasad man så mödosamt byggt upp kring en internationell rättsordning och demokrati snabbt faller samman. Folkrättens betydelse visar sig vara lika ihålig som alla de ord med vilka kapitalet omgärdar sig. Den nationella suveräniteten är inte mer än en fras och de borgerliga mänskliga rättigheterna trampas öppet ner.
Folket i Venezuela – och överallt i världen – har ingenting att lita på annat än sina egna krafter och sin egen förmåga att själva staka ut sin egen väg. Denna väg är den enda framkomliga.”
