LEDARE Vi går nu ännu en gång in i ett valår, där illusionen om demokrati ska präntas in i folket, genom att de får välja med vilket ansikte kapitalet ska bära de nästkommande fyra åren. Mer än så handlar valet nämligen egentligen inte om – någon verklig förändring till förmån för det arbetande folket kan man inte vänta sig därifrån.
Ändå ställer återigen kommunisterna upp i valet, vilket vi gjort i val efter val, från de minsta kommunerna till valet till Europaparlamentet. Detta gör vi inte för att vi tror att förändringen kan komma genom det parlamentariska arbetet eller de parlamentariska församlingarna, utan för att det är en arena för politisk kamp och mobilisering.
Valrörelsen, oavsett för vilket val det gäller, är en möjlighet att nå ut till människor och prata politik med dem, i en tid då politik är på allas läppar och intresset stort. Valet är också ett sätt för vårt parti att mäta vårt stöd såväl som att se ett konkret resultat av våra ansträngningar. Har vår taktik gått hem? Har vi nått ut med vårt budskap till människor?
Skulle vi komma in någonstans, agerar vi som det arbetande folkets representanter och vi arbetar för att visa hur systemet verkligen fungerar, hur det från botten till toppen är uppbyggt efter kapitalets arkitektur och hur verklig demokrati endast är möjlig genom ett annat system, där makten i sig överförs från kapitalets händer till det arbetande folkets.
När vi går till val, så gör vi det alltså av helt andra anledningar än systempartierna. De har inga intressen skilda från kapitalet; vi har inga intressen skilda från arbetarklassen.
Men kan inte en röst på ett av riksdagspartierna ändå göra en liten skillnad? Är inte det minst onda ändå lite gott?
Vi har sagt det förut och vi säger det igen – det minst onda är fortfarande ont och logiken bidrar bara till att upprätthålla illusionen av demokrati.
I den moderna svenska historien har kapitalet förlitat sig på ett parti framför andra – det socialdemokratiska partiet. Det har erbjudit kapitalet en möjlighet att passivisera stora delar av det arbetande folket och det har gett det svenska kapitalet fantastiska möjligheter till expansion. Genom att garantera klassamarbete har Socialdemokraterna spelat en otroligt viktig roll i den svenska kapitalismens historia.
Detta blir inte minst tydligt i de senaste årens angrepp på strejkrätten och anställningstryggheten. Dessa försämringar och angrepp stod Socialdemokraterna bakom, naturligtvis på beställning av kapitalet. Det var till och med väldigt viktigt att just Socialdemokraterna kunde genomföra dessa, eftersom de också sitter på makten inom den organiserade arbetarrörelsen och därigenom kunde de också dämpa eventuella protester.
På sina flanker hade Socialdemokraterna också två mindre partier, likt stora hajar har småfiskar som gör rent deras tänder: å ena sidan Vänsterpartiet och å den andra Miljöpartiet. Med stora ord förklarade man sig vara motståndare till dessa förändringar, till nedskärningar och försämringar, men i praktiken gjorde man ingenting för att stoppa försämringarna, utan man vägrade istället att fälla regeringen när man kunde göra det. Detta skapade den talande situationen, där dessa två partier genom sin retorik lockar till sig missnöjda socialdemokratiska väljare, som nu söker en ny politisk hemvist. Med en mer radikal retorik sugs dessa upp av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men sen kanaliseras stödet tillbaka till Socialdemokraterna, eftersom man i praktiken ger dem sitt stöd!
Så håller man effektivt fronten vänsterut och man hindrar aktivt människor att söka alternativ till det rådande systemet och man stoppar en radikalisering av människor genom att bygga illusioner och lura dem.
På andra sidan av kapitalets politiska spektrum har Sverigedemokraterna vuxit sig starka. De lockar till sig en bred massa som accepterat den nationalistiska retorik som partiet använder sig av. Utan att gå in på en djuplodande analys av Sverigedemokraternas sociala bas, så går det att se att man lockat till sig en betydande del av den svenska arbetarklassen, den mest reaktionära delen.
Detta reflekterar också att Socialdemokraterna inte på samma sätt kunnat fortsätta utgöra det sociala stöd till kapitalismen som man tidigare var. Nu delar man istället på den positionen tillsammans med Sverigedemokraterna – bägge partier arbetar för att den arbetande befolkningen ska vara lugn och foglig, så att kapitalets politik kan genomföras så friktionsfritt som möjligt. Detta är en av såväl Sverigedemokraternas som Socialdemokraternas objektiva funktioner och detta är en sanning som inte motsägs av att partierna eventuellt skulle ha olika politik eller ideologi.
En mindre del av det arbetande folket återfinns också hos de övriga borgerliga partierna, som emellertid i högre utsträckning samlar den svenska borgerligheten och de övriga skikten. Att dessa arbetar för systemet borde ingen kunna tvivla på och vi ägnar dem därför ingen större uppmärksamhet.
Av anledningarna som ritats upp ovan talar vi alltså alltid om systempartier – det är partier som på ett eller annat sätt arbetar för och stärker det kapitalistiska systemet, som värnar det svenska kapitalets positioner och som vill flytta fram dem – antingen i kamp med andra länders kapital i den internationella konkurrenskampen, eller genom att flytta fram det svenska kapitalets position gentemot den egna arbetande befolkningen.
För arbetarna finns ingenting här att hämta. Bland systempartierna finns det inga arbetarpartier och inte ett enda av systempartierna erbjuder några som helst perspektiv för det arbetande folket. De erbjuder i slutändan bara utsugning, krig och kaos, eftersom det i slutändan är vad kapitalismen har att erbjuda. Systempartierna är politiska representanter för det system de representerar och bland dem finns inget mer eller mindre ont.
I valet finns det bara ett alternativ: det är det kommunistiska alternativet – Sveriges Kommunistiska Parti.
Hos oss finns det inga fantastiska löften om hur världen kan bli en bättre plats bara för att vi blir valda. Vi betonar istället vikten av folkets aktivitet och kamp. Den kan flytta berg och är den enda möjligheten för verklig förändring. Som vi skrev i inledningen, så är valen ett medel för ett mål och ingen verklig utövning av demokratiska rättigheter.
Men är då inte en röst på kommunisterna bortkastad eftersom den ändå inte kan förändra något?
Nej, det är den inte. En röst på det kommunistiska alternativet är ett verkligt ställningstagande. Medan en röst på systempartierna är en röst på utsugning, krig och kaos, så är en röst på kommunisterna en röst mot hela systemet. Det är en röst för en annan värld och därmed ett klart och tydligt ställningstagande. Det visar kapitalet att det finns ett motstånd och en röst på kommunisterna gör att man kan gå rak i ryggen och visa att man inte accepterat deras lögner. Det är ett otroligt viktigt personligt ställningstagande.
När vi nu går in i ett valår, erbjuder vi det arbetande folket att återigen kunna lägga sin röst på det kommunistiska alternativet i Sverige och vi uppmanar alla som kan, att stå upp för en annan värld, en socialistisk värld, och lägga sin röst på Sveriges Kommunistiska Parti i valet senare under året!
Redaktionen
Information:
SKP ställer upp i landets alla kommunal- och regionval. I en del av dessa val har partiet egna listor. Där vi inte har egna listor går det utmärkt att skriva valbeteckningen på en blank valsedel. SKP ställer också upp i riksdagsvalet.
Vill du ge ett ekonomiskt bidrag till valkampanjen? Sätt in ett belopp på partiets kampfond.
