UTRIKES Omkring 7,5 miljoner människor i Pakistan har drabbats av akut livsmedelsbrist mellan december 2025 och mars 2026, enligt uppgifter via FN:s nyhetskanaler. Läget är särskilt allvarligt för cirka 1,25 miljoner personer som bedöms befinna sig i ett ”nödläge” och behöver omedelbar hjälp för att undvika en humanitär katastrof.
Bakgrunden är en kombination av klimatrelaterade chocker och ekonomisk instabilitet. Förra årets monsunöversvämningar förstörde odlingar och betesmarker, samtidigt som längre perioder av torka och otrygga marknader har urholkat försörjningsmöjligheterna. I flera landsbygdsområden har en hård vinter dessutom slagit mot säsongsarbete inom jordbruket – en av få inkomstkällor för fattiga hushåll.
Bedömningen omfattar regioner med sammanlagt över 35 miljoner invånare. I provinsen Baluchistan uppges omkring en fjärdedel av befolkningen ha allvarliga problem att få tag i mat, och i de mest drabbade distrikten kan andelen nå upp till 30 procent. Prognoser pekar på en möjlig tillfällig lättnad till hösten 2026, när skörd och boskapsförsäljning kan minska trycket, men höga priser och fortsatta klimatrisker gör att krisen inte bedöms vara nära ett slut.
Hunger uppstår av klassamhällets ordning
Hunger uppstår inte främst av “natur”, utan av klassamhällets ordning. Monsun och torka blir massvält därför att jord och vatten styrs av privat ägande, kredit och mellanhänder; därför att småbönder och lantarbetare saknar reserver och försäkring, medan godsägare, handlare och finanskapital kan säkra lager, spekulera på prisuppgångar och vältra riskerna nedåt. Historien visar att detta inte är ett “öde”: i det tsaristiska Ryssland var återkommande hungersnöd en del av den gamla jordägande ordningen. När den socialistiska planeringen bröt godsägarmakten och organiserade produktion och distribution kunde svälten som samhällsfenomen bekämpas systematiskt — även om landet senare utsattes för enorma påfrestningar och krigets brutalitet.
Den pakistanska krisen visar imperialismens ojämlika utveckling i praktiken: skuldsättning, exportinriktning och “åtstramning” gör att arbetarklassen och de arbetande bönderna får bära katastrofen två gånger – först när skördarna slås ut, sedan när matpriser och räntor stiger. Så länge livsmedel behandlas som vara och profitkälla, och inte som samhällelig rättighet, kommer “akut livsmedelsbrist” att återkomma som en normalitet.
