UTRIKES Greklands Kommunistiska Parti KKE har nyligen avslutad sin 22: a kongress den 29–31 januari 2026. Nedan publicerar vi ett utdrag ur centralkommitténs rapport till kongressen, ”Om den pågående imperialistiska konkurrensen och det imperialistiska kriget”. Det är en viktig rapport som antogs enhälligt av delegaterna. och den klargör hur den imperialistiska världen ser ut idag:
Trettiofem år efter kontrarevolutionen, socialismens störtande och den kapitalistiska restaurationen i Sovjetunionen och andra socialistiska stater fortsätter KKE att orubbligt kämpa under ogynnsamma förhållanden, som präglas av ett internationellt ofördelaktigt styrkeförhållande.
Kontrarevolutionens seger och studiet av dess orsaker bekräftar betydelsen av den vetenskapliga kommunismens teori och stärker partiets förmåga att leda kampen mot bourgeoisien. Samtidigt skapar kapitalismens världsomspännande dominans förutsättningar för att avslöja dess verkliga natur, inklusive myten om dess oövervinnelighet.
Vi är fast övertygade om att kapitalismen inte är oövervinnelig; tvärtom skakas den av oöverstigliga motsättningar. Det är ett exploaterande system som är oförmöget att tillgodose folkets behov och som ger upphov till fattigdom, arbetslöshet, kriser och flyktingar. Kapitalismen är folkets fiende och är oupplösligt förknippad med konkurrens och imperialistiska krig som förs i strävan efter monopolvinster, kontroll över marknader och naturresurser, energireserver, energi- och transportleder för varor, samt en intensifierad exploatering av arbetare och folk.
Avmattningen i den internationella ekonomin belyser den enorma volymen överackumulerat kapital som inte kan investeras med en tillfredsställande profitkvot. I detta sammanhang, och i takt med att de inomimperialistiska motsättningarna skärps, främjas en övergång till krigsekonomi och krigsförberedelser. Detta tjänar å ena sidan till att fördröja utbrottet av nästa kapitalistiska kris genom nya investeringar och å andra sidan till att skapa förutsättningar för en relativt kontrollerad storskalig devalvering av kapital i olika krigshärdar. Denna övergång åtföljs av en tendens att öka exploateringsgraden och minska de socialpolitiska utgifterna i de kapitalistiska staterna.
Om imperialistisk konkurrens och imperialistiskt krig
I dag finns det allt fler belägg för att den huvudsakliga faktorn som driver och intensifierar den imperialistiska konkurrensen och konflikterna på internationell nivå är USA:s ekonomiska tillbakagång i förhållande till Kinas stärkta ställning, tillsammans med skärpta motsättningar både mellan NATO:s och EU:s medlemsstater och inom dessa stater själva. Mot den euroatlantiska alliansen står den eurasiska allians som håller på att formas, vars huvudkrafter är Kina – på väg mot förstaplatsen på den internationella kapitalistiska marknaden – och Ryssland, som förblir världens näst starkaste militärmakt. Andra framväxande kapitalistiska stater, såsom Indien och Turkiet, manövrerar mellan de två imperialistiska centra.
För första gången sedan andra världskriget befinner sig mänskligheten mycket nära ett tredje världskrig. Denna bedömning förstärks av det faktum att de imperialistiska makterna och de rivaliserande imperialistiska polerna ägnar sig åt intensiva förberedelser som påminner om dem under mellankrigstiden. Naturligtvis kommer de specifika former som dessa konfrontationer antar, liksom de fronter som uppstår, att klarna med tiden. Kampen om herraväldet högst upp i den imperialistiska pyramiden är obeveklig. Den tar sig uttryck i ett ständigt växande konfrontationsfält inom strategiskt avgörande sektorer av ekonomin: direkta utlandsinvesteringar och andra former av kapitalexport; politiska och strategiska allianser och fotfästen; militär utrustning; sällsynta jordartsmetaller; artificiell intelligens och teknologisk överlägsenhet i allmänhet; leveranskedjor; hamnar; varvsindustrin; sjöfarten; samt andra nyckelsektorer. USA:s, Kinas och Rysslands strategiska drag omformar den globala arenan, intensifierar konkurrensen och eldar på imperialistiska krig.
I varje imperialistisk allians uppstår motsättningar på grund av den ojämna kapitalistiska utvecklingen och de ojämlika relationerna mellan kapitalistiska stater. Fördjupningen av de inomimperialistiska motsättningarna kan under de kommande åren ytterligare fördjupa de redan existerande sprickorna inom den euroatlantiska axeln. Betydande skillnader är redan synliga, särskilt i fråga om kriget i Ukraina, handelstullar, den ”gröna omställningen” och relationerna med Ryssland. Dessa motsättningar återspeglas även i USA:s nya nationella säkerhetsstrategi (beträffande militär-politiska samarbetsåtaganden, migrationshantering mm.) och i uttalanden om Grönlands framtid. På motsvarande sätt har en konflikt nyligen uppstått inom Rysslands borgerliga krafter, där vissa förespråkar en tillfällig kompromiss med USA, medan andra driver på för att stärka och utvidga den kapitalistiska statens relationer med andra stater i det framväxande eurasiska imperialistiska blocket. I vilket fall som helst är kompromisser tillfälliga och rivaliteter förblir ett konstant inslag i det internationella imperialistiska systemet.
Även om allianser kan skifta eller förändras är den avgörande faktorn för deras klasskaraktär – och därmed för själva väsendet hos både den euroatlantiska och den framväxande eurasiska alliansen – den ekonomiska grundvalen hos de kapitalistiska stater som utgör dem, nämligen monopolens dominans och deras intressen. Därför är dilemmat ”euroatlantiskt eller eurasiskt läger” vilseledande; det tjänar till att undergräva arbetarklassens och folkens intressen och att avleda dem från deras självständiga ideologisk-politiska kamp för kapitalismens störtande och för socialismen-kommunismen.
Dagens kapitalistiska Ryssland är en produkt av kontrarevolutionen, en mäktig kapitalistisk stat med betydande monopol inom nyckelsektorer som militärindustri, energi, gruvdrift med mera. Det är världens näst största militärmakt och har sin egen särskilda agenda. Ryssland fungerar som ett redskap för antikommunism och antisovjetism; det smutskastar socialismen och tillskansar sig Oktoberrevolutionens socialistiska landvinningar, liksom Sovjetunionens avgörande roll i folkens antifascistiska seger under det imperialistiska andra världskriget – detta i ett försök att manipulera inte bara Rysslands folk utan även kommunistiska partier och andra stater världen över.
Kina, å sin sida, är ett exempel på kapitalistisk restauration ledd av ett ”kommunistiskt” parti som utövar kapitalistisk makt. Landet följer den välkända modellen med ”blandekonomi”, som innefattar ett utvidgat statligt ägande men som – liksom i resten av den kapitalistiska världen – har misslyckats med att minska de sociala klyftorna eller klassutnyttjandet. Andra kännetecken för den kapitalistiska utvecklingen i Kina är de enorma vinsterna hos monopoljättar, kapitalexporten samt expansionen av kinesiska kapitalistiska ekonomiska grupper i Asien, Afrika, Latinamerika och bortom dessa regioner.
Det är därför nödvändigt att intensifiera den ideologiska och politiska kampen mot USA:s, NATO:s och EU:s imperialistiska karaktär. Samtidigt måste fronten stärkas mot de förevändningar som förs fram från den andra sidan av det imperialistiska kriget, så att arbetarnas och folkens rörelse inte underordnas andra kapitalistiska makters planer. Den revolutionära rörelsen måste inrikta sig på att utnyttja motsättningarna mellan kapitalistiska stater och deras olika allianser, skapa sprickor som för kampen mellan arbetare och folk framåt och stärker kampen för kapitalismens störtande och socialismens uppbyggnad.
