UTRIKES FACKLIGT Hundratals arbetare vid en fabrik i Xi’an som tillverkar högspänningsutrustning för elfordon gick den 5 februari ut i strejk efter kraftiga nedskärningar av prestationsbaserade bonusar. Den månatliga ackordsbonusen sänktes från upp till 2 400 yuan till omkring 300–600 yuan. Efter obligatoriska avdrag för socialförsäkring och bostadsfond uppgav arbetare att nettolönen för många fallit under 2 000 yuan i månaden – cirka 290 dollar – en nivå som i praktiken omöjliggör reproduktionen av arbetskraften under dagens prisnivåer.
Länknätverket “Yesterday” rapporterade om missnöje vid BYD:s anläggning i Xi’an kopplat till bonuskapningen och fallande nettolöner.
Strejken passar in i ett bredare mönster av konflikter kring villkor och löner i BYD:s snabbt expanderande produktionskedjor. Reuters har tidigare rapporterat att BYD har över 900 000 anställda, vilket gör koncernen till en av Kinas största privata arbetsgivare. Den brasilianska åklagare uppgav i december 2024 att 163 kinesiska arbetare “räddats” från slavliknande förhållanden vid ett byggprojekt kopplat till en planerad BYD-anläggning i Bahia, med vittnesmål om passkonfiskering och löneavdrag. Samtidigt har BYD-grundaren Wang Chuanfu ackumulerat en förmögenhet i storleksordningen tiotals miljarder dollar – en konkret illustration av hur värde som skapas på golvet koncentreras i toppen.
Klassordningen i dagens Kina
Bakom BYD-glansen syns den verkliga klassordningen i dagens Kina: ett kapitalistiskt system med ”kommunistiskt” namn. Att miljardärer och storföretagare sitter i partiets och statens organ förändrar inte saken – ägandet och profiten bestämmer, inte arbetarklassens behov. När överproduktionskrisen i elbilssektorn hårdnar pressas bonusar, grundlöner och arbetsvillkor, medan censuren sopar undan bevisen och lokala myndigheter ställer sig på arbetsköparnas sida. Detta är inte ”socialism med kinesiska förtecken”, utan klassherravälde där kostnaden för risker och marknad kastas över på dem som skapar värdet.
Arbetarnas styrka ligger inte i nationalistiska flaggskepp eller i att vädja till ”harmoni”, utan i självständig organisering, kämpande fack och internationell solidaritet – mot samma plattforms- och verkstadskapital som plundrar i Europa och Amerika. Varken Peking, Washington eller Bryssel kommer att rädda oss; bara en revolutionär politik där produktion och teknik underställs arbetarklassens makt kan bryta logiken som gör löner till skräp, rättigheter till fotnoter och hela branscher till slagträ för kapitalets nästa ”effektivisering”.
