TEORI & HISTORIA Angreppen på Iran har inte bara inneburit ett stort lidande för det iranska folket och höjt spänningarna i och omkring Iran betydligt – det har också visat vilken djup ideologisk återvändsgränd som stora delar av den så kallade kommunistiska rörelsen hamnat i, där självutnämnda kommunister demonstrerar tillsammans med anhängare till den islamiska republiken.
Islamisterna tog makten i Iran för 47 år sedan, men det var långt ifrån säkert att just detta skulle bli utfallet. Islamisterna var nämligen inte ensamma i sitt motstånd mot shahen, som tidigare styrde Iran. Även kommunisterna var aktiva och ledande i detta motstånd. I kampen mot shahen blev logiken om min fiendes fiende avgörande för händelseutvecklingen – de båda rörelserna enades i kampen mot den gemensamma fienden.
Efter revolutionen visade det sig ha varit en farlig väg. Den kommunistiska rörelsen utmanövrerades och islamisternas blodiga repression drabbade de tidigare allierade. Kommunistpartiet förbjöds och är än idag förbjudet.
Historien är dessvärre inte unik utan sökandet efter enhet i kampen mot en gemensam fiende har fått ödesdigra konsekvenser på många andra platser i världen. Denna logik är emellertid varken början eller slutet på historien, utan logiken ingår i en större ideologisk konstruktion: idén om anti-imperialismen som motstånd mot den starkaste imperialisten.
Vad är imperialism?
I flera artiklar har vi under åren undersökt vad imperialismen faktiskt är. Med utgångspunkt i Lenin och hans analyser har vårt parti gång på gång rett ut grundläggande frågor och landat i en slutsats: imperialismen är kapitalismen på sitt högsta stadium. Det låter kanske som en rätt banal slutsats, men den är i praktiken långt ifrån självklar för alla.
Den grundläggande skillnaden är att vi ser imperialismen som ett system – det vill säga, det kapitalistiska systemet på sitt högsta utvecklingsstadium. Detta får följder, exempelvis att vi ser att alla kapitalistiska nationer agerar med samma utgångspunkt, vilken är att stärka sitt eget kapital såväl i den internationella konkurrensen, som gentemot den egna befolkningen. För detta söker man nya avsättningsmarknader, mer fördelaktiga transportrutter, militärstrategiska stödjepunkter, naturresurser och dylikt, samtidigt som man försöker förhindra sina konkurrenter att uppnå detsamma.
Oavsett hur långt den kapitalistiska utvecklingen gått i ett givet land, så är grunden för hur de agerar densamma. Slutsatsen är att vi inte tar ställning i denna kamp. Vi föredrar inte en utsugare framför en annan, utan vi framhäver att lösningen är ett system där utsugningen inte finns. Anti-imperialism måste alltså vara anti-kapitalism.
Denna självklarhet är dessvärre inte tydlig för stora delar av den självutnämnda kommunistiska rörelsen – istället lyckas man på olika sätt mer eller mindre alltid ta ställning för den mindre och svagare utsugaren med hjälp av olika ideologiska krumbukter. Grunden för alla dessa att man på ett eller annat sätt separerar imperialismen och kapitalismen.
Om imperialism inte är kapitalism – vad är det då?
Frågan har många svar och de varierar beroende på vem man frågar, vilket är naturligt, eftersom svaren ofta inte bygger på en gedigen ideologisk analys, utan är en sorts rationalisering av känslor.
För en del handlar det om att identifiera imperialism med enbart de starkare makterna, framför allt USA. Om imperialismen är USA, blir det då logiskt att detta lands alla motståndare också blir anti-imperialister. I dessa människors ögon blir mullornas Iran eller det moderna Ryssland positiva motståndare till imperialismen, fastän de i själva verket agerar efter samma logik som USA.
För andra handlar det om en vulgarisering av analysen av imperialismen. Man lyfter ner den från systemnivå och applicerar den på enskilda länder och gör så skillnad mellan vad man kallar imperialistiska länder, som har nått en viss utvecklingsnivå, och kapitalistiska länder, som är kvar på en tidigare nivå. Detta gör man helt godtyckligt, vilket vi visat i tidigare analyser och artiklar. Man åberopar sig ytligt på Lenin och släpar hans analys i smutsen genom att lyfta den ur sitt sammanhang. Resultatet är dock detsamma som ovan: man öppnar för att kapitalistiska nationer kan vara anti-imperialistiska.
Ofta är det dock inte analysen som är det viktiga, varför den också lämnas på en extremt ytlig nivå som man inte förmår eller är intresserad av att fördjupa. Det viktiga är ofta känslorna – framför allt den avsky man känner inför den amerikanska politiken, som ju gripit in i mer eller mindre varenda land på ofta outsägligt brutala sätt. När man dock låter känslorna föregå analysen blir det fel.
Den dåraktiga anti-imperialismens praktiska uttryck
Hittills har vi ägnat oss åt en kort genomgång av imperialismen och anti-imperialismen, som går att utveckla långt bortom vad som antytts ovan (min uppmaning är att följa länkarna ovan och fördjupa analysen!). Den tjänar dock som en bakgrund för att förstå hur vissa självutnämnda kommunister hamnar där de hamnar och varför vi inte hamnar där de hamnar.
Vi återvänder till Iran, vars folk nu får utstå de största angreppen på decennier. Skolor bombas och människor dör och vårt parti har också uttalat vår solidaritet, såväl på gatan som i uttalanden. Vår solidaritet har vi uttryckt tillsammans med våra broderpartier och med utgångspunkt i vår analys. På andra håll har dock “solidariteten” tagit sig andra uttryck, som vi aktivt valt att inte vara del av.
Här samlas anhängare till det islamistiska Iran för att manifestera sitt motstånd mot kriget och sitt stöd för regimen – tillsammans med självutnämnda kommunister och feminister. I deras demonstrationer existerar Che Guevara bredvid bilder på ayatollah Khomeini; bredvid islamistiska symboler hänger man hammaren och skäran. Man kallar sig kommunist och demonstrerar tillsammans med anhängare till de iranska kommunisternas bödel. Hit leder idén om anti-imperialismen: den säger att Iran är ett anti-imperialistiskt land eftersom dess borgerlighet har andra intressen än den amerikanska borgerligheten.
Det här är dårarnas anti-imperialism. Den är för dem som inte klarat av att lära av de iranska kommunisternas blodiga historia, utan återigen står de sida vid sida med islamisterna mot den “gemensamma” fienden – USA-imperialismen. Pinsamt är bara förnamnet.
Hela denna historia visar vikten av en korrekt ideologisk analys, som kan vägleda det praktiska arbetet. En sådan analys gör att man enkelt undviker fallgropar som dessa, där man står sida vid sida med både gårdagens och dagens bödlar. Vi måste helt enkelt låta oss vägledas av de bevingade orden: utan revolutionär teori, ingen revolutionär praktik.
Andreas Sörensen
En mycket bra analys!