UTRIKES FACKLIGT Den grekiska sjömansfederationen PNO utlyste en 24-timmars nationell strejk den 5 mars efter den skärpta krigssituationen i Mellanöstern. Strejken innebar att färjor och andra fartyg låg kvar i hamn, och facket krävde omedelbara åtgärder för att skydda grekiska sjömän i riskområden, särskilt kring Persiska viken och Hormuzsundet. Uppgifterna har rapporterats i grekisk och internationell sjöfartspress.
Facket betonade att besättningars liv inte får underordnas handelsrutter och fraktintäkter. Kraven handlade bland annat om evakuering av sjömän från högriskzoner, tydligare klassning av farliga vattenområden samt skydd för sjökadetter och andra särskilt utsatta grupper ombord. Strejken var rikstäckande och berörde både passagerar- och handelsfartyg, vilket snabbt gav effekt på transportflöden och resplanering.
Bakgrunden är en bredare upptrappning där internationella aktörer pekat ut delar av Persiska viken, Hormuzsundet och Omanbukten som områden med förhöjd krigs- och säkerhetsrisk. Samtidigt visar konflikten hur sjöfartsarbete – som ofta framställs som “global logistik” – i praktiken innebär att arbetare skickas in i geopolitiska konfliktzoner för att hålla varucirkulationen igång.
Sjömännens strejk blottlägger den konkreta klassmotsättningen i krigstid: redare, handelskapital och försäkringsintressen kräver att varucirkulationen hålls igång, medan arbetarklassen ombord förväntas bära den omedelbara risken för beskjutning, minor och militära incidenter. Det är just därför denna typ av arbetsnedläggelse har politisk tyngd – den visar att logistiken inte är “neutral”, utan vilar på arbetare som kan vägra att låta sina liv underordnas krigsekonomins behov.
