UTRIKES Den republikanske kongressledamoten Chip Roy har lagt fram det så kallade Mamdani Act, ett lagförslag som uttryckligen vill göra det lättare att neka inresa, medborgarskap, naturalisering och i vissa fall också möjliggöra denaturalisation och deportation för personer som stöder marxism, kommunism, socialism eller islamisk fundamentalism.
I sin egen uttalande skriver Roy att lagförslaget riktar sig mot “Marxists and Islamic Fundamentalists”. Förslaget bygger vidare på gamla antikommunistiska delar av amerikansk immigrationslag och försöker skärpa och utvidga dem.
Detta är ett öppet uttryck för bourgeoisins klassrädsla. När kapitalismens kris fördjupas och motsättningarna hårdnar nöjer sig den härskande klassen inte längre med att dominera arbete, medier och politik. Den vill också kriminalisera, utestänga och driva bort idéer och organisationer som kan ge arbetarklassen ett självständigt revolutionärt perspektiv. Att ett lagförslag i USA nu uttryckligen riktas mot marxism, kommunism och socialism visar att antikommunismen förblir ett centralt vapen för att försvara kapitalets herravälde. Chip Roy beskriver själv lagförslaget som riktat mot “Marxists and Islamic Fundamentalists”.
Redan i denna formulering ligger en avslöjande borgerlig operation: att likställa kommunism med islamistisk fundamentalism. Det är en absurd jämförelse. Kommunismen är arbetarklassens revolutionära vetenskap och syftar till att avskaffa utsugning och klassherravälde. Islamismen är däremot en reaktionär ideologisk form som ofta vuxit fram i kamp mot sekulära, socialistiska och nationellt befriande projekt. Att bourgeoisin ändå klumpar ihop dem är ingen slump. Den försöker smutskasta varje kraft som kan hota dess ordning, oavsett om dessa krafter i verkligheten står i direkt motsättning till varandra.
Än mer hycklande blir detta eftersom de imperialistiska makterna själva historiskt har stött och använt reaktionära islamistiska krafter när det passat deras intressen. USA:s stöd till afghanska mujaheddin under kriget mot den socialistiska regeringen är ett välkänt exempel. Samma kapitalistiska stater som i dag säger sig försvara civilisation och demokrati har alltså själva bidragit till att stärka krafter som senare används som skrämselbilder. Detta visar att kapitalet inte har någon moral. Det har bara profitintresse, maktintresse och självbevarelsedrift med alla medel.
Samtidigt visar historien att alla som kallar sig socialister inte behandlas lika av staten. Krafter som i praktiken accepterar klassamarbete, imperialismens ramar och den borgerliga ordningen utgör inget verkligt hot mot kapitalet på samma sätt som konsekventa marxister-leninister gör. Det är ytterst de krafter som organiserar för verklig brytning med kapitalismen, för socialism och för proletariatets makt, som repressionen riktas mot. Detta är också ett uttryck för en vidare fascistisering: när bourgeoisin får svårare att härska genom samtycke och parlamentarisk fasad, tar den allt oftare till lagstiftning, övervakning och politisk förföljelse för att försvara sin ordning. Arbetarklassen måste dra lärdom av detta. Kapitalet tvekar aldrig att använda varje tillgängligt medel för att krossa sina fiender.
