UTRIKES Indiens inrikesminister Amit Shah har i parlamentet förklarat att landet i praktiken blivit ”naxalfritt” och att den centrala ledningen för CPI (Maoist) i stort sett har slagits sönder. I ett officiellt pressmeddelande från regeringens pressbyrå uppges att en gemensam strategi låg till grund för målet att till den 31 mars 2026 utrota naxalismen i hela landet. Shah hävdade att den maoistiska rörelsens politbyrå och centrala militära struktur nästan helt demonterats, att merparten av ledarskapet dödats, gripits eller kapitulerat, och att de områden som tidigare räknades som kärnan i det så kallade Röda korridoren reducerats kraftigt.
Uppgifter i indiska medier visar också att regeringen under de senaste två åren drivit en intensiv kampanj av militära operationer, övervakning, massgripanden och kapitulationsprogram. Samtidigt har delstatsregeringar och centralmakten lyft fram vägutbyggnad, skolöppningar, sjukvårdsinrättningar och biometrisk registrering som bevis på att statsapparaten nu återtagit kontroll över tidigare konfliktområden, särskilt i Bastarregionen i Chhattisgarh. Men även i indisk offentlighet möter triumfretoriken motstånd. Oppositionspolitiker och regionala aktörer har beskrivit Shahs tal som grovt överdrivet och pekat på att de sociala och ekonomiska motsättningarna som gav upphov till den maoistiska rörelsen inte därmed försvunnit.
Det som den indiska staten kallar ”fullständig seger” måste därför förstås politiskt och klassmässigt. Här handlar det inte bara om en säkerhetsoperation mot väpnade grupper, utan om den borgerliga statens ansträngning att återupprätta sitt herravälde i områden där jordfrågan, stamexploatering, gruvkapitalets expansion och årtionden av fattigdom skapat djupa sprickor. När regeringen utropar slutet på naxalismen försöker den samtidigt skriva bort de materiella villkor som födde motståndet. Vapnen kan tystna i ett område, ledningar kan slås ut och organisationer kan pressas tillbaka, men de klassmotsättningar som skapats av jordkoncentration, statligt våld och kapitalistisk plundring försvinner inte genom ett pressmeddelande. Därför bör statens segerrop läsas som ett uttryck för borgerlig triumfalism, inte som bevis på att den sociala frågan i Indien är löst.
