UTRIKES Peru befinner sig i en valkris. Den låg 15 och 16 april Keiko Fujimori låg först och att vänsterkandidaten Roberto Sánchez hade gått upp till andra plats i rösträkningen. Med 92 procent av rösterna räknade stod Sánchez på omkring 12 procent och López Aliaga strax bakom, medan andra kandidater också länge låg inom räckhåll i ett mycket splittrat fält.
Valet präglades av logistiska problem, förseningar och anklagelser om oegentligheter, även om EU-observatörer inte funnit bevis för systematiskt valfusk. Landet går därmed mot ännu en andra valomgång i ett läge av djup politisk fragmentering och långvarig institutionskris
Peru befinner sig i en exceptionellt utdragen regimkris. Det är ett land som på tio år haft nästan ett helt galleri av presidenter, där misstron mot partierna är djup och där väljarkåren möter ett rekordstort och splittrat kandidatfält. Keiko Fujimori, dotter till den tidigare presidenten Alberto Fujimori, fortsätter att vara en central figur i denna kris, medan högern försöker samla sig kring ordning, straffpolitik och institutionell stabilitet.
Men den peruanska borgerliga staten lyckas inte längre producera verklig stabilitet, bara nya kombinationer av krisförvaltning. Att Roberto Sánchez, med koppling till Pedro Castillos läger och krav på sociala reformer, nu kan gå till andra omgången visar också att det fortfarande finns utrymme för missnöjesröster till vänster, trots hela statsapparatens och kapitalmarknadens motvilja.
Kapitalets syfte är inte demokrati
Kapitalets syfte i Peru och andra länder är inte demokrati i någon djupare mening, utan en statsmakt som garanterar gruvkontrakt, ordning, utländska investeringar och fortsatt kontroll över arbetskraft och naturresurser. Det är därför varje kandidat som antyder omförhandling av kontrakt, högre beskattning av rikedom eller större rättigheter för landsbygds- och urfolksbefolkning genast möts med marknadsoro och kampanjer om “ansvarslöshet”.
Bourgeoisin kan leva med kaos, presidentskiften och institutionell misär så länge klassherraväldet består. Det den fruktar är inte instabiliteten i sig, utan att arbetande och fattiga lager finner ett politiskt uttryck som hotar kapitalets kontroll över staten. Därför är Perus valkris inte bara ett tecken på politisk oreda, utan på en borgerlig ordning som blivit allt sämre på att styra samhället men fortfarande fast besluten att försvara ägandet, vinsterna och den sociala hierarkin.
