MLJÖ, KLIMAT Under snart två år har Olivier de Schutter, FN:s särskilda rapportör för extrem fattigdom och mänskliga rättigheter lett arbetet med att utveckla en färdplan som kan ta sig an framtidens utmaningar. Det gäller att rädda miljön och eliminera fattigdomen, inget mindre.
Onsdagen 22 april presenterade Schutter sina preliminära resultat i en så kallade förrapport, med budskapet att världens ekonomi måste sluta växa. Vad som behövs är det han kallar post-tillväxt – alltså ett sätt att fungera utan tillväxt, det som kommer efter de kapitalistiska tillväxtekonomierna.
I arbetet har fackförbund, aktörer från civilsamhället, forskare och FN-organ deltagit, och det de kommit fram till uttrycks mycket försiktigt: Det handlar om att ett fokus på ekonomisk tillväxt inte per automatik leder till förbättrade livsvillkor, utan även kan vara socialt destruktivt bland annat genom att öka ojämlikheter, försämra arbetsvillkor och höja kostnader. Och att ökad ekonomisk tillväxt oundvikligen leder till ökad resursanvändning, driver på förlusten av biologisk mångfald, orsakar att arter dör ut, samt skapar mer avfall och föroreningar. I klartext säger förrapporten alltså att kapitalismen bär skulden till en miljö- och klimatförstöring av gigantiska mått. Så långt är det hyfsat väl, men sedan börjar vacklandet.
I sin rapportering skriver nu Supermiljöbloggen att post-tillväxt kan definieras som en bred samling av idéer som alla inbegriper att samhället bör överge ekonomisk tillväxt som övergripande mål och att ekonomin istället ska orienteras runt uppfyllandet av sociala behov inom ekologins gränser. Ja, det är så sant – men det grundläggande bakom de många idéerna måste väl ändå vara ett samhälle där man planerar produktion och konsumtion, ett samhälle där profiten elimineras ur ekvationen ?
Både FN-rapportören och Supermiljöbloggen vågar knappt andas om något så revolutionärt. Istället skriver Schutter om att privat kapital måste disciplineras och en demokratisk planering ska ske mot prioritering av socialt och ekologiskt nödvändiga aktiviteter. På klassiskt socialdemokratiskt manér ser han framför sig inkomsttak, förmögenhetsskatter och liknande åtgärder riktade mot företagsvinster. Samtidigt ska arbetsvillkoren förbättras, det ska bli ett större fokus på omsorgsarbete, ekonomin ska demokratiseras genom arbetarägda företag och stärkta fackliga rättigheter mm. mm. Dessutom ska förstås de rika länderna gå före i transformationen och drastiskt ökar sitt omställningsstöd till fattiga länder. Man påpekar att den internationella världsordningen är ojämlik, och vill att den ska förändras fundamentalt. Det är alltså ingen hejd på de positiva förslagen och åtgärderna som ska impleemneteras i en fortfarande kapitalistisk värld.
FN-rapporten kallas för det mest banbrytande som har släppts under de senaste decennierna ochn backas bland annat upp av FN:s generalsekreterare António Guterres.
Utopiska åtgärder från ett tandlöst FN
Det positiva får väl sägas vara att rapporten kan öka medvetenheten om den katastrof som närmar sig – fast det vet ju de flesta ändå. De utopiska åtgärderna, där kapitalets stat ska hålla nere kapitalet som snällt fogar sig i detta, är snarast demoraliserande. Det är ju fullständigt självklart att kapitalismen kommer att lämna sin inrutade fålla om den ens kan upprättas – för profiten är tvingande, den är inte något kapitalet väljer eller låter bli att välja. Det företag som inte väljer profit är snart inget företag längre. Hur man ens kan tänka sig att en fungerande planering ska kunna upprättas bland dessa kapitalistiska företag som dessutom hotas av arbetarägda kollektiv, det framgår inte.
Och till sist är det ju så, att FN kan prata på. Det spelar liksom ingen roll vad man säger, det må vara aldrig så bra. Israels folkmordskrig mot Gaza är ett bra exempel, där de mest korrekta uttalanden gjordes och de mest energiska fördömanden producerades: till ingen som helst effekt. Och det som inte fungerar i brinnande krig med tiotusentals döda fungerar förstås inte i en långsiktig fråga, där de stora katastroferna än så länge väntar i kulisserna.
FN har spelat ut sin roll för kapitalet – det fungerar idag som en samvetets röst som kan trösta de mest naiva, och för de andra finns egentligen bara en enda väg om vi vill överleva. Folket måste ta makten och eliminera kapitalismen som system, en gång för alla. Sen kan vi planera för en socialistisk framtid, där miljön är en av de allra viktigaste frågorna och människans liv, hälsa och lycka står i fokus.
