UTRIKES FACKLIGT Brasiliens underhus har röstat för en grundlagsändring som ska minska den ordinarie arbetsveckan från 44 till 40 timmar. Förslaget stöds av president Luiz Inácio Lula da Silva och innebär att arbetstiden kortas utan sänkt lön. Reformen ska också garantera minst två lediga dagar per vecka och väntas kunna beröra över 37 miljoner arbetare. Förslaget gick igenom underhuset med stor majoritet, 461 röster mot 19, men måste fortfarande godkännas av senaten innan det kan träda i kraft.
I dag är 44-timmarsvecka fortfarande vanlig i Brasilien, inte minst inom sektorer som handel och service, där många arbetare pressas in i sexdagarsveckor. Den föreslagna reformen ska genomföras stegvis under en övergångsperiod på 14 månader. En första sänkning med två timmar ska ske inom 60 dagar efter att lagen trätt i kraft, och ytterligare två timmar ska följa ett år senare.
Att Brasilien år 2026 fortfarande måste föra strid om en 40-timmarsvecka visar hur kapitalet fungerar när det inte möter tillräckligt starkt motstånd. Där kapitalet kan, håller det gärna arbetarklassen kvar vid villkor som påminner om äldre tiders utsugning: långa arbetsveckor, kort vila och ständig underordning under arbetsköparens behov. Det som i många länder framstår som en självklarhet har alltså inte varit självklart för den brasilianska arbetarklassen.
Det avslöjar också reformpolitikens begränsning. Borgerliga politiker kan framställa sådana förändringar som historiska framsteg, men i grunden handlar det om eftergifter som kapitalet tvingas acceptera när styrkeförhållandena kräver det. De kan också dras tillbaka, urholkas eller kringgås när kapitalet återtar initiativet. Det har arbetare i Sverige, USA och Västeuropa sett genom försämrade pensionsvillkor, ökad arbetsintensitet, otrygga anställningar och attacker på strejkrätt och facklig organisering.
Det är också värt att minnas att många rättigheter som arbetare i Europa länge kunde ta för givna inte växte fram ur kapitalets välvilja. De pressades fram genom arbetarklassens kamp och genom det historiska tryck som Sovjetunionens existens som socialistisk stormakt utövade på de kapitalistiska länderna. När arbetarklassen i världen hade ett organiserat socialistiskt alternativ, under proletariatets diktatur, tvingades kapitalet i flera länder till eftergifter för att hålla tillbaka revolutionära stämningar.
Därför måste reformen i Brasilien ses dialektiskt: den är en seger för arbetarna, men den är också en begränsad eftergift inom kapitalismens ramar. Arbetarklassen kan inte lita på staten, parlamentet eller borgerliga politiker för att varaktigt skydda dess intressen. Det som vunnits genom kamp måste försvaras genom fortsatt kamp och revolution.
