UTRIKES FACKLIGT Omkring 1 400 arbetare anställda av Babcock Defence Support Group i Storbritannien överväger strejk efter att ha avvisat ett lönebud som enligt fackförbundet Unite i praktiken innebär en reallönesänkning. Arbetarna är anställda på kontrakt kopplade till brittiska arméns tekniska underhåll och ansvarar bland annat för att hålla transportfordon, vapenutrustning och Challenger-stridsvagnar i drift.
Det avvisade budet motsvarar i genomsnitt 2,2 procent per arbetare, samtidigt som inflationen enligt RPI-måttet ligger på 4,1 procent och väntas stiga. Unite beskriver budet som ett försök att pressa igenom en lönesänkning under täckmantel av löneökning. Facket pekar också på att Babcock betalar sina arbetare mellan 6 000 och 10 000 pund mindre per år än vad mekaniker på tunga fordon kan få på andra delar av arbetsmarknaden.
Babcock har dessutom försökt presentera en utökad arbetsvecka med en timme, betald med övertidsersättning, som en förbättring. Det är ett välkänt knep från kapitalets sida: arbetarna ska arbeta mer och slita hårdare, och detta ska sedan säljas som en löneförbättring. I verkligheten handlar det om att öka utsugningen och pressa ut mer arbete ur samma arbetskraft.
Konflikten visar kapitalets verkliga natur, särskilt under en period av militär upprustning. Den brittiska krigsapparaten tillförs växande resurser, och företag som Babcock spelar en central roll i att hålla arméns fordon, vapen och transportkedjor fungerande. Ändå förändras inte kapitalets grundläggande drift: att pressa ned arbetskraftens kostnad och öka utsugningsgraden där det är möjligt.
Det är därför arbetarna erbjuds en löneökning som i praktiken äts upp av inflationen. Kapitalet angriper arbetarklassens levnadsstandard från flera håll samtidigt: genom stigande priser, genom reallönesänkningar och genom försök att få arbetarna att arbeta mer under förevändning av “förbättrade villkor”. När Babcock vill utöka arbetsveckan och sälja det som en löneförbättring handlar det inte om generositet, utan om att pressa ut mer arbete ur samma arbetskraft.
Det är särskilt avslöjande eftersom arbetarnas arbete är nödvändigt även för den borgerliga statens egna militära mål. Utan mekaniker, tekniker och underhållsarbetare står fordonen stilla och krigsapparatens praktiska maskineri försvagas. Men även när arbetet är nödvändigt för staten och kapitalet behandlas arbetarna som en kostnad som ska hållas nere.
Det visar att kapitalet inte kan upphöra att vara kapital. Även när staten rustar, även när krigsindustrin fylls med pengar och även när arbetarnas arbete är absolut nödvändigt, fortsätter kapitalet att söka nya sätt att sänka lönekostnaderna, höja arbetstempot och öka utsugningen.
Om Babcock-arbetarna går ut i strejk kan det påverka den brittiska arméns fordonsunderhåll. Där ligger också arbetarklassens styrka. När arbetarna stannar, stannar även de system som kapitalet och staten är beroende av. Lärdomen är tydlig: arbetarklassen vinner inte genom att vädja till arbetsköparens ansvar, utan genom organisering, sammanhållning och kamp.
