EKA I helgen höll Europeisk Kommunistisk Aktion (EKA) en videokonferens på temat “Kommunisternas uppgifter i att organisera det kommunistiska partiet på arbetsplatser och i arbetarklassområden”. Under mötet delade EKA-partierna viktiga erfarenheter och insikter på temat, allt från konkreta exempel om hur situationen ser ut och hur kampen utvecklas i deras hemländer, till mer teoretiska inslag.
I sitt inledningstal förklarade Ástor García, generalsekreterare för Spaniens Arbetares Kommunistiska Parti (PCTE), just hur viktiga arbetsplatserna är för kommunistisk organisering:
”Vi utgår från premissen att arbetsplatsernas centralitet är obestridlig. Det är inom produktionsprocessen som det exploaterande förhållandet mellan kapital och arbete materialiseras, och det är där arbetarklassen kan utveckla sitt medvetande genom den kollektiva erfarenheten av kamp. Därför är återuppbyggnaden av den kommunistiska organiseringen i fabriker, logistikcentra, kontor och andra produktiva miljöer för oss inte en taktisk fråga, utan kärnan i en konsekvent revolutionär strategi. Förekomsten av partiets basorganisationer och strukturer i dessa områden möjliggör inte bara ingripande till försvar av klassens aktuella villkor, utan också att höja dessa konflikter till en bredare politisk förståelse inriktad på att övervinna det kapitalistiska systemet.”
Sveriges Kommunistiska Parti representerades av den internationelle sekreterare Karl Gunnarsson, som bland annat kom kort in på den historiska bakgrunden till Socialdemokraternas dominans av facken:
”Det Socialdemokratiska partiets dominans i den svenska arbetarrörelsen befästes redan 1941, då den nationella paraplyorganisationen för fackföreningarna, Landsorganisationen i Sverige (LO), centraliserades. Detta steg koncentrerade makten över fackföreningarna i händerna på ledande socialdemokrater. Övervakningen av kommunistiska medlemmar i fackföreningarna fortsatte åtminstone in på 1970-talet, med hjälp av Säkerhetspolisen.
Genom denna övervakning registrerades hundratusentals kommunister, fredsaktivister, fackföreningsmedlemmar och andra av Socialdemokraterna och säkerhetspolisen. Detta gjorde det möjligt för Socialdemokraterna att effektivt angripa kommunister i fackföreningarna. Socialdemokratiska fackliga företrädare utbildades i hur de skulle agera mot kommunisterna, och anställda agitatorer skickades till kommunistdominerade distrikt. Socialdemokraterna kunde därmed långsamt men stadigt underminera stödet för kommunisterna inom arbetarrörelsen.”
