UTRIKES FACKLIGT Kenya kastades den 18 maj in i en omfattande transportstrejk och protestvåg efter nya kraftiga höjningar av bensin- och dieselpriserna. Transportsektorns allians stoppade trafiken från midnatt, att vägar blockerades med brinnande däck och barrikader och att våldsamheter bröt ut i Nairobi och andra städer.
Minst fyra personer dödades och över 30 skadades. Dieselpriset steg till 242,92 kenyanska shilling per liter i Nairobi och bensin till 214,25.
Detta är ett tydligt uttryck för hur imperialistiska krig och inhemsk kapitalistisk rovdrift slår direkt mot arbetarklassens vardag. Bränslepriserna skjuter i höjden under påverkan av kriget kring Iran och den globala energikonflikten, men den kenyanska arbetande befolkningen ska bära bördan genom dyrare transporter, dyrare mat och ökad social misär. Kapitalets syfte är att låta profitkedjorna och skattesystemet bestå medan kostnaden vältras över på folket.
Samtidigt är det talande att rapporteringen om strejken knappt lyfter fram någon tydlig facklig organisering, utan främst beskriver en bred transportallians och direkta aktioner ute på vägarna. Det visar att arbetare och andra fattiga skikt ofta tvingas ta initiativet själva när de etablerade eller försvagade fackliga apparaterna inte agerar med den skärpa som läget kräver. Även där de gula eller passiviserade strukturerna dominerar, upphävs inte klasskampen. Då bryter den i stället fram mer direkt, genom de arbetande själva.
När transportarbetare går ut på vägarna handlar det därför inte bara om ett prisbesked, utan om en hel ordning där deras arbete och liv underordnas kapitalets energimarknad och statens lydnad inför den. Lärdomen är att arbetarklassen inte kan vänta passivt på att någon apparat ska rädda den. Den måste själv ta initiativet, organisera motståndet och driva kampen framåt när levnadsvillkoren angrips.
