KRÖNIKA Det verkar som om kriget har stannat upp på slagfältet. Det kan hända att det kommer att hålla på jättelänge i den takten. Allt som publiceras om kriget är ett oändligt fram och tillbaka.
Men det framgår av rapporterna att dödandet av obeväpnat folk och förstörelsen av civila och ekonomiska anläggningar fortsätter som vanligt.
Kan orsaken vara att båda sidorna, Väst/Ukraina och Ryssland, är lika starka gällande vapenstyrka och soldater?
Kan det vara att den internationella politiska jämvikten inte tillåter ett slut på kriget med en segrare?
Men oavsett svaren på de frågorna betyder det att båda sidorna lider enorma katastrofer.
Ukraina har förlorat en stor del av sin unga generation och gpr därmed en dyster demografisk och ekonomisk framtid till mötes. Landet har förlorat ca 20 procent av sitt territorium och lider stora förluster i sin infrastruktur. Miljoner har dessutom lämnat landet.
Å andra sidan har Ukraina, med NATO:s hjälp, kommit i stånd att kunna slå längre och ännu längre in i Rysslands territorium och förstöra vitala produktionsenheter.
Men hur länge orkar Ukrainas folk vara Västs försökskanin och offra sig?
Ryssland i sin tur har offrat sin ställning i Mellanöstern och delvis i Afrika på grund av kriget. Liknande tendenser utvecklas i Kazakstan och i Armenien, som länge varit Moskvas nära allierade.
Ryssland har fått offra nästan hela sin flotta i Svarta havet och har helt förlorat sin dominans där. Landet befinner sig i en militär återvändsgränd som mycket enkelt kan bli en politisk sådan.
De slag som riktas mot Ryssland djupt inne på dess territorium gör att det ryska folket kommer närmare krigets fasor för första gången. Det gör situationen mer komplicerad.
Putins regim finner sig vid en korsväg. Antingen måste den intensifiera kriget med alla medel som finns, t.ex. med en generell mobilisering av fler soldater och man måste kalla kriget vid dess rätta namn, eller så måste regimen åstadkomms en slags kompromiss och lägga sina första planer för en lätt seger åt sidan.
Dilemmat för bägge parterna är detsamma. Deras borgerliga system måste svara på en grundläggande fråga: är de mer rädda för sitt eget folk eller för fienden på andra sidan?
Om borgarklasserna ska vara nöjda med dagens resultat eller inte är en liknande fråga. Med andra ord: tjänar de mer profit på kriget eller på en borgerlig fred? Det är inte lätt att svara! Det finns många intressenter som profiterar på kriget, främst NATO:s och Rysslands krigsindustri. Men flera andra, bland dessa svenska aktörer, väntar på att få bygga upp förstörda vägar och anläggningar, få igång industrier och få tillbaka förlorade vinster på sin stora satsning på Ukraina.
Detta är imperialismens dilemman. Ukrainas och Rysslands folk har levt fredligt och utan konflikter i nästan 70 år under Sovjetunionen och nu dödar de varandra för borgarklassernas intressen. Bara det visar socialismens överlägsenhet och der visar samtidigt vilken lösning som är den rätta. Bara socialismen kan garantera en permanent lösning på konflikter, nationalistisk anda och reaktionära tankar och aktioner.
Panos Alepliotis
