INRIKES De senaste dagarna har regeringen och Sverigedemokraterna gjort ett stort nummer av att man skapat vad som kallas en ”ventil” för tonårsutvisningarna. Det handlar alltså om de unga personer som ska utvisas eller redan har utvisats när de fyllt 18 år, beroende på att de anses sakna egna skyddsskäl för att stanna i Sverige.
Men vad innebär den här ventilen egentligen? Ungdomar som kommit till Sverige som barn med sina föräldrar får möjlighet att stanna tills de fyller 21 De har fått ett andrum på ett par år, men det förutsätter att de bor kvar hemma med sina föräldrar. Studier på annan ort är inte möjligt. När de fyller 21 måste de för att fortsatt få stanna ha fast anställning med minst 33 390 kr i månadslön. Det absurda i att en ungdom efter gymnasiet får en anställning med en sådan lön är uppenbart.
Regeringen har ju också presenterat en lista med arbeten som undantas från dessa lönekrav. Där handlar det bland annat om vårdyrken och vissa industriarbetarjobb, förutom datarelaterade tjänster. Här gäller att lönen minst ska uppgå till 75 procent av medianlön i Sverige vid tidpunkten för ansökan – något som man alltså måste räkna ut och vara på det klara med innan man tar jobbet, och som betyder att man måste ligga i toppdelen av sin yrkeskategori. De lågavlönade personliga assistenterna, där många invandrare och flyktingar återfinns innefattas förresten inte alls i undantagsgruppen, oavsett lön. Regelverket är alltså allt annat än generösst, och dessutom är det inte helt klart om de utvisningshotade ungdomarna kan söka de här jobben och vara säkra på att få stanna även utan att uppfylla månadslönskravet på 33 390 kr.
De som hunnit fylla 21 år innan lagen träder i kraft omfattas givetvis inte heller, vilket bland annat gäller många av dem som redan lämnat Sverige – regeringens skryt om att de utvisade kan söka jobb från landet de utvisats till och sedan återkomma är alltså mest spel för galleriet. De som kommit ensamma som 13-14-åringar och som växt upp i svensk familj måste även de lämna landet när de blir 18 år.
”Migrationslagstiftningen är som ett lapptäcke med stora hål. Av och till tråcklar man över ett hål, sedan river man av lagningen eller gör ett nytt hål på annat ställe. Människorna försöker ”göra allt rätt” för att navigera mellan hålen. Men rätt som det är så faller några igenom – utan att förstå vad de gjorde fel. Vi som står bredvid och tittar på förstår inte heller,” skriver Ingrid Eckerman som är en av grundarna till nätverket ”Stoppa utvisningarna till Afghanistan” i sitt nyhetsbrev.
Hennes analys är att man haft mycket bråttom att stifta lagar, rösta igenom dem och få frågan av bordet före valkampanjen i höst. Migrationspolitiken ska inte bli en infekterad valfråga för systempartierna, nämligen. Däri kan man ge henne rätt. Men det är inte systempartierna som ska få avgöra agendan inför valet – det är viktigare än någonsin att visa på bakgrunden till den strama och inhumana migrationspolitiken: ett försök att få vanliga arbetande människor att känna sig delaktiga i en nationalism som bara gynnar kapitalet och få dem att tro att de har gemensamma intressen med överklassen. En splittrad, villrådig arbetarklass som diskuterar årsgränser för ungdomar som ska kastas ut ur landet är vad man vill ha – kapitalets mardröm är de klassmedvetna arbetarna som står tillsammans oavsett nationalitet.
Att kämpa för en human migrationspolitik har samlat många människor, och det är viktigt, men lika viktigt är att kampen förs med socialistiska förtecken, för under kapitalismen kan migrationspolitiken aldrig bli annat än brutal, och full av vilseledande floskler och dimridåer.
