INRIKES I dag införs ”angiverilagen” i Sverige. Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Pensionsmyndigheten och Skatteverket har nu skyldighet att på eget initiativ lämna uppgifter om en utlänning till polisen, om de antar att personen ifråga inte har rätt att vistas i Sverige.
”Är det så att man får ett beslut om att man ska lämna landet, då måste man ju följa det. Det är ju inte valfritt att följa svenska lagar i Sverige”, säger migrationsminister Johan Forssell. Han säger det som om lagen vore överordnad moral och empati – men det är den naturligtvis inte. Det är en klasslag som skapats för att tvinga till lydnad inför kapitalets behov.
Man undrar ibland vad det kan vara för behov, när både kommuner och en hel del kapitalister protesterar mot de vanvettiga utvisningar som blivit regel i Sverige. Man kan också undra om byråkratin och det ideologiska paradigmskiftet på något sätt gjort sig självständiga i förhållande till den ekonomiska basen – men så enkelt är det naturligtvis inte.
Kapitalet behöver arbetskraft, men det handlar om arbetskraft som ska skrämmas till lydnad. Gästarbetare som lever här på nåder tills behovet är fyllt och de måste resa hem igen, inte människor med uppehållstillstånd och hemortsrätt. Kapitalets stat vill också skära ned på vård och omsorg, särskilt av människor som inte kan bli produktiva igen: de äldre och de långvarigt sjuka, de funktionshindrade och de med psykisk ohälsa. Att införa inkomstkrav för invandrare som fyller personalbehoven och därmed kasta ut dem fungerar besparande. Lidandet är inget den kapitalistiska staten befattar sig med.
Och den stora bonusen är förstås att de arbetande människorna går vilse tankemässigt i den snårskog av bisarra lagar som antas och beslut som fattas, och att debatten fokuserar på administrativa skillnader. Ska man utvisas vid 18 års ålder eller 21? Vilka undantag ska man godkänna för inkomstkraven? Ska flyktingar få permanenta uppehållstillstånd eller etableringsrätt? Att skära rakt igenom den villrådigheten är nödvändigt och verkligen inte valfritt. De repressiva svenska klasslagarna för invandrare måste dömas ut, och att vägra följa dem är att ta ansvar för sin och andras liv och värdighet. Det står högre än Johan Forsells plattityder om de borgerliga svenska lagarna.
