UTRIKES FACKLIGT Tusentals arbetare deltog i fackliga protester i Marocko när Confédération démocratique du travail, CDT, mobiliserade mot försämrad köpkraft, uteblivna löne- och pensionshöjningar och inskränkningar i fackliga rättigheter. Den 28 juni hölls en stor nationell marsch i Casablanca, efter tidigare regionala protester i maj. Facket har även aviserat en ny nationell protest i Casablanca den 12 juli.
Bakgrunden är en fördjupad levnadskostnadskris. Priserna på basvaror och tjänster fortsätter att pressa hushållen, samtidigt som löner och pensioner inte följer med. CDT pekar särskilt på stigande priser på livsmedel och bränsle, där dyrare drivmedel slår vidare mot transportkostnader och därmed mot priset på varor i stort. För arbetarklassen blir krisen inte en abstrakt fråga om inflationstal, utan en konkret daglig försämring av lönen som livsmedel, resor, hyra och familjens behov ska betalas med.
Facket kritiserar också den så kallade sociala dialogen för att vara formell och resultatlös. Detta är en central punkt. När regeringen och arbetsköparna samlar fackliga företrädare till samtal men undviker lönehöjningar, skatteförändringar, pensionsförstärkningar och verkliga åtgärder mot prispressen, blir dialogen ett sätt att absorbera missnöje snarare än att lösa konflikten. Arbetarnas krav flyttas då från gatan till mötesrummet, men utan att maktförhållandet förändras.
Protesterna riktar sig också mot angrepp på fackliga friheter och rätten att strejka. Det visar att konflikten inte bara gäller inkomstnivåer, utan även arbetarnas möjlighet att försvara sina inkomster. När köpkraften faller och arbetsköparna samtidigt begränsar organisering, rättsprocesser används mot fackliga aktivister och strejkrätten pressas tillbaka, angrips både lönen och de verktyg arbetarklassen behöver för att försvara den.
CDT kritik mot beslutet att avvisa förslag om pristak på bränsle och återöppning av Samir-raffinaderiet pekar på en större materiell fråga. Bränslepriserna är inte bara en kostnad för bilister, utan en del av hela varucirkulationen. De påverkar transporter, jordbruk, livsmedelspriser och industrins kostnader. Frågan om energiförsörjning och raffinering blir därför en klassfråga: ska centrala delar av ekonomin styras efter privata marginaler och importberoende, eller efter samhälleliga behov och kontroll över försörjningen?
Marockos arbetare möter därmed en sammanhängande offensiv: högre levnadskostnader, pressade löner, svagare sociala garantier och försök att begränsa facklig kamp. Protesterna i Casablanca och andra regioner visar att denna offensiv möter motstånd. När priserna stiger snabbare än lönerna blir varje lönekrav ett försvar av arbetarklassens existensvillkor.
Den marockanska kampen visar också att frågan om köpkraft inte kan skiljas från frågan om makt. Arbetarna kräver inte bara kompensation för prisökningar, utan en annan prioritering av samhällsekonomin: löner, pensioner, beskattning, social trygghet och fackliga friheter måste ställas före arbetsköparnas vinster och statens tomma dialogformler.
