UTRIKES I Herat i västra Afghanistan har säkerhetsstyrkor öppnat eld mot demonstranter som protesterade efter gripanden av kvinnor. Enligt FN och internationell rapportering hade minst 30 kvinnor gripits för påstådda brott mot talibanernas klädregler. Protesten samlade människor som krävde frigivning av de gripna och ett slut på repressionen. Minst två personer uppges ha dödats, däribland ett barn, och flera skadades.
Talibanmyndigheterna har förnekat delar av uppgifterna, men FN mission i Afghanistan har uttryckt oro över gripandena och över att säkerhetsstyrkor använt övervåld mot demonstranter. Händelsen är en av de tydligaste offentliga protesterna på senare tid mot talibanernas systematiska inskränkningar av kvinnors och flickors rättigheter.
Sedan talibanerna återtog makten 2021 har kvinnor och flickor steg för steg trängts bort från utbildning, arbete och offentligt liv. Förbud mot högre skolgång, begränsningar av rörelsefrihet, klädregler och moralpolisens kontroll har gjort kvinnoförtrycket till en central del av statens maktutövning.
Men detta får inte analyseras som enbart en fråga om religion eller kultur. Det är också en klassfråga. Det är arbetarklassens och de fattiga massornas kvinnor som drabbas hårdast när utbildning, arbete och vård stängs. De rika kan oftare köpa sig undantag, kontakter, behandling eller vägar ut. De fattiga tvingas bära systemets tyngd direkt.
Imperialistiska krafter använder gärna Afghanistans kvinnoförtryck för att rättfärdiga sina egna tidigare och framtida interventioner. Men samma imperialistiska makter som säger sig tala för kvinnors rättigheter har i årtionden använt Afghanistan som slagfält, beväpnat reaktionära krafter, förstört ekonomiska strukturer och sedan lämnat arbetare, kvinnor och barn i katastrof. Talibanernas reaktionära styre och imperialismens krigspolitik är inte motsatser för arbetarklassen – båda har krossat Afghanistans folk.
Protesten i Herat visar att motståndet ändå lever. När människor går ut på gatorna trots risken för kulor, arresteringar och misshandel, visar de att den reaktionära ordningen inte är allsmäktig. Solidariteten måste ligga hos Afghanistans arbetare, kvinnor och ungdomar – mot talibanernas förtryck, mot imperialistisk inblandning och för folkets rätt att själva forma sin framtid.
