UTRIKES Vid skrivandet av denna artikel, har presidentvalet i Peru är ännu inte slutligt avgjort, men Keiko Fujimori leder enligt den senaste rapporteringen med en ytterst liten marginal över vänsterkandidaten Roberto Sánchez. Det slutliga resultatet beror på granskningen av omstridda röstprotokoll. Redan nu visar valet dock en bredare tendens i Latinamerika: högern är på offensiv, samtidigt som de så kallade progressiva och reformistiska projekten har svårt att försvara arbetarklassens och de fattiga massornas förtroende.
Keiko Fujimori är dotter till Alberto Fujimori, vars regim präglades av nyliberala reformer, korruption, polis- och militärrepression samt brutala angrepp mot väpnade vänsterorganisationer och sociala rörelser. Fujimorismens möjliga återkomst är därför inte bara en familjehistoria, utan ett tecken på hur gamla reaktionära projekt återvänder när kapitalet behöver hårdare statlig disciplinering.
Latinamerika har under de senaste årtiondena sett flera regeringar som kallats progressiva, antiimperialistiska eller vänsterorienterade. Men många av dessa regeringar har i praktiken försökt förvalta kapitalismen med sociala reformer, råvaruexport, kompromisser med finanskapitalet och förhandlingar med internationella institutioner. När kriserna kom, när priserna steg och när kapitalet krävde nya garantier, visade sig reformismens gränser.
Det betyder inte att högern vinner därför att arbetarklassen vill ha reaktion. Högern vinner när arbetarklassens förväntningar först mobiliseras genom vänsterfraser, men sedan sviks av politik som inte bryter med kapitalets makt. När de så kallade progressiva regeringarna inte exproprierar kapitalet, inte bygger arbetarmakt och inte bryter med imperialistiskt beroende, lämnar de fältet öppet för reaktionen att återvända under löften om ordning, stabilitet och nationell räddning.
Det är därför den ryska arbetsfrontens kommentar träffar kärnan: kapitalismen kan inte botas med socialdemokratiska plåster. Om man säger sig vilja bygga socialism men inte förstör kapitalets makt, då förlorar man förr eller senare. Det går inte att sitta på två stolar. Antingen organiseras arbetarklassen för att ta makten från borgarklassen, eller så fortsätter staten, marknaden och kapitalet att bestämma.
Fujimorismens återkomst, eller ens möjligheten till den, är därför en varning. Arbetarklassen kan inte lägga sin framtid i händerna på borgerliga vänsterprojekt, parlamentarisk populism eller nationella kompromisser med kapitalet. Latinamerikas erfarenheter visar att utan självständig klasslinje, revolutionär organisering och kamp mot både lokal borgarklass och imperialistiskt inflytande kommer reaktionen alltid tillbaka.
