POLITISKT KOMMENTAR I Moskva har den s.k. nya internationella socialistiska nätverket Sovintern lanserats, under ledning av det ryska kapitalets egna ”vänsterpatrioter”. Initiativet presenteras med stora ord om socialism, antiimperialism, antikolonial kamp och internationell solidaritet. Men bakom de röda symbolerna träder en annan verklighet fram: inte proletär internationalism, utan borgerlig lägerpolitik.
Sovintern har skapats av partiet Rättvisa Ryssland, ett parti som inte representerar någon självständig revolutionär arbetarrörelse, utan är en del av den ryska borgerliga statsapparatens politiska landskap. Att ett sådant parti försöker bygga en ”socialistisk international” säger i sig mycket. Det handlar inte om att samla arbetarklassen i kamp mot kapitalismen, utan om att ge en geopolitisk linje ett vänsterpolitiskt språk.
Särskilt avslöjande är kopplingarna till World Anti-Imperialist Platform, WAP. Denna gruppering har under en längre tid drivit en linje där världens kapitalistiska stater delas upp i ”goda” och ”onda” läger. USA och Nato pekas korrekt ut som imperialistiska krafter, men samtidigt skönmålas andra kapitalistiska stormakter – framför allt Ryssland och Kina – och deras egna borgarklasser. Därmed ersätts marxism-leninismens analys av imperialismen som ett världssystem med en förenklad geopolitisk karta där arbetarklassen uppmanas att välja sida mellan olika borgerliga makter.
Detta är inte antiimperialism. Det är opportunism. En kommunistisk linje kan aldrig bygga på att arbetarklassen underordnas den ena eller andra kapitalistiska statens intressen. Imperialismen är inte bara USA utrikespolitik. Imperialismen är kapitalismen i sitt monopolistiska stadium, en värld av kapitalexport, marknadskamp, råvarujakt, militär upprustning och konkurrens mellan kapitalistiska stater. Att bekämpa USA-imperialismen genom att skönmåla andra borgerliga makter är därför inte marxism, utan en kapitulation inför lägerpolitiken.
Symboliken kring Sovinterns ledande krafter gör saken ännu tydligare. Sergey Mironov, en central figur i Rättvisa Ryssland och Sovintern-projektet, har tidigare stolt poserat med en slägga som han fick i gåva från Wagnerkretsar. Det är ingen neutral symbol. Wagner har blivit förknippat med brutalitet, legoknektsverksamhet och reaktionär militarism. När en politiker som säger sig tala om socialism håller upp en sådan symbol med ett leende, säger det mer än hundra programförklaringar.
Här möter vi den rödfärgade reaktionens metod: man talar om antiimperialism, men hyllar militaristiska och symboler; man talar om socialism, men står inte på arbetarklassens självständiga grund; man talar om internationell solidaritet, men binder den till en kapitalistisk stats utrikespolitiska intressen. Resultatet blir en ”antiimperialism” som inte frigör arbetarklassen, utan leder den in i beroende av främmande borgarklasser.
Det är därför nödvändigt att skilja mellan verklig antiimperialism och falsk antiimperialism. Verklig antiimperialism riktas mot hela det imperialistiska systemet, mot alla borgarklasser, mot alla imperialistiska allianser och mot varje försök att mobilisera arbetare bakom ”sin” kapitalistiska stat. Falsk antiimperialism däremot säger till arbetarna att välja den ena stormakten mot den andra, att betrakta vissa kapitalistiska stater som progressiva i sig och att skjuta upp kampen mot den egna borgarklassen.
Denna linje är farlig. Den har historiskt lett arbetarrörelsen in i socialchauvinism, där arbetare under röda fanor mobiliseras bakom nationella kapitalintressen. Den har också öppnat dörren för samarbete med reaktionära och nationalistiska krafter, så länge dessa råkar stå i konflikt med USA eller EU. Men en arbetarklass som låter sig ledas av sådana krafter förlorar sin självständighet.
Kommunister kan naturligtvis inte vara neutrala inför USA och Nato brott, krig och dominans. Men svaret kan aldrig vara att ge politiskt stöd åt andra kapitalistiska maktblock. Vårt svar måste vara arbetarklassens självständiga linje: mot Nato, mot EU militarisering, mot USA-imperialismen, men också mot varje borgerlig stat som söker sina egna marknader, resurser och inflytelsesfärer.
Sovintern och WAP visar hur nödvändig den ideologiska kampen är. Det räcker inte att använda orden socialism, antiimperialism och antifascism. Frågan är vilken klasslinje som ligger bakom orden. Om arbetarklassen inte står i centrum, om kapitalismen inte angrips som system, om den egna borgarklassen frikänns och om kommunister uppmanas att marschera bakom kapitalistiska stater, då är det inte marxism-leninism. Då är det opportunism i röd förpackning.
Detta gäller inte bara Ryssland. WAP linje innebär också en systematisk skönmålning av den kinesiska staten och det kinesiska kapitalet. Kina framställs som en socialistisk motvikt till västimperialismen, trots att landets utveckling i dag präglas av marknadsförhållanden, kapitalackumulation, monopolbildning, kapitalexport och ett allt större deltagande i kampen om råvaror, marknader och inflytelsesfärer. Att kalla detta socialism är att tömma begreppet på dess klassinnehåll.
Här passar Konstantin Syomins uttryck ”marknadskommunister” väl. Det beskriver just denna politiska tendens: krafter som behåller kommunistiska symboler och fraser, men i praktiken försvarar marknadens logik, kapitalets utveckling och en borgerlig stats intressen. De talar om socialism, men deras analys leder arbetarklassen till stöd för en kapitalistisk stormakt. De talar om antiimperialism, men deras ”antiimperialism” stannar vid att försvara den ena imperialistiska polen mot den andra.
Den så kallade multipolära världen presenteras ofta som ett progressivt alternativ. Men multipolaritet under kapitalismen betyder inte arbetarklassens befrielse. Det betyder flera kapitalistiska maktcentra, flera konkurrerande borgarklasser och flera stormakter som kämpar om marknader, handelsvägar, teknik, energi och politiskt inflytande. För arbetarklassen innebär det inte socialism, utan risken att återigen mobiliseras bakom ”sin” eller någon annans borgarklass i den imperialistiska konkurrensen.
Därför är WAP linje farlig. Den förvandlar antiimperialismen från en kamp mot hela det imperialistiska systemet till ett försvar av vissa kapitalistiska stater. I stället för att utveckla arbetarklassens självständiga strategi mot varje borgarklass, binder den kommunister och arbetare till kinesiskt och ryskt kapital under röda fanor. Det är inte proletär internationalism. Det är borgerlig geopolitik med socialistiska fraser.
Arbetarklassens internationalism byggs inte av statslojala projekt, parlamentarisk patriotism eller rödfärgade geopolitiker. Den byggs genom kamp mot kapitalet i varje land, solidaritet mellan arbetare över gränserna och en självständig strategi för arbetarmakt och socialism. Därför måste varje försök att ersätta proletär internationalism med borgerlig lägerpolitik avslöjas och bekämpas.
