UTRIKES FACKLIGT Storbritanniens statliga pensionsålder höjs stegvis från 66 till 67 år. Övergången sker mellan 2026 och 2028 och berör framför allt personer födda 1960 och 1961. För personer födda efter början av mars 1961 blir den nya pensionsåldern 67 år. En ytterligare höjning till 68 år ligger redan i den nuvarande lagstiftade tidsplanen för perioden 2044–2046.
Regeringen motiverar höjningen med demografiska förändringar, en åldrande befolkning och behovet av att göra pensionssystemet “hållbart”. Detta är den vanliga borgerliga förklaringen i hela Europa. När människor lever längre, säger staten, måste de också arbeta längre. Men bakom denna tekniska formulering döljs en klassfråga: vem ska betala för samhällets demografiska och ekonomiska förändringar?
Pensionen är inte en gåva från staten. Den är uppskjuten lön, resultatet av ett helt arbetsliv där arbetaren har skapat värde åt kapitalet och betalat in till samhällssystemet genom arbete och skatter. När pensionsåldern höjs betyder det att staten tar tillbaka år av vila från arbetarklassen. Arbetaren ska producera längre, slitas längre och vänta längre på den trygghet som redan betalats genom ett liv av arbete.
Den borgerliga argumentationen behandlar arbetarklassen som en enhetlig massa som kan arbeta några år till. Men verkligheten är klassdelad. En kontorsarbetare med god hälsa, hög lön och privat pensionssparande har helt andra förutsättningar än en byggnadsarbetare, vårdarbetare, industriarbetare, chaufför, lagerarbetare eller städare vars kropp redan är utsliten långt före 67. För många arbetare blir höjd pensionsålder inte “längre arbetsliv”, utan fler år av sjukdom, arbetslöshet, fattigdom eller kamp för att överleva tills pensionen kan betalas ut.
Det brittiska beslutet passar in i en bredare europeisk offensiv. I land efter land höjs pensionsåldern, samtidigt som arbetslivet blir hårdare, bostäder dyrare, vården mer pressad och lönerna urholkas av inflation. Kapitalet kräver högre produktivitet under arbetslivet och staten kräver fler arbetsår före pensionen. Arbetarklassen pressas alltså från båda håll.
Samtidigt finns pengar till krigsupprustning, företagsstöd, skattesänkningar för kapitalet och räddningspaket för banker och storbolag. När arbetare kräver trygg pension talas det om kostnader och hållbarhet. När kapitalet kräver stöd öppnas statens kassakistor. Det visar tydligt vilken klass staten i sista hand tjänar.
Höjd pensionsålder är därför inte en neutral anpassning till livslängd. Det är en attack på arbetarklassens rätt till vila efter ett arbetsliv. Den säger till arbetaren: även dina sista friska år ska ställas till kapitalets och statens förfogande.
Samma utveckling syns i Sverige, men i mer teknokratisk form. Här har pensionsåldern knutits till den så kallade riktåldern, som justeras efter medellivslängden. Det framställs som automatiskt, neutralt och ansvarsfullt. I verkligheten betyder det att arbetarklassen steg för steg tvingas arbeta längre för att få tillgång till den pension som redan betalats genom ett helt arbetsliv.
Den svenska modellen gör attacken mindre dramatisk i formen, men inte mindre brutal i innehållet. I stället för öppna politiska beslut varje gång kan höjningen byggas in i systemets mekanik. När medellivslängden stiger flyttas pensionsgränserna uppåt. På papperet ser det ut som teknisk anpassning. I praktiken blir resultatet att arbetare, särskilt i slitsamma yrken, pressas närmare graven innan de får vila.
Samtidigt urholkas pensionernas verkliga värde av höga hyror, matpriser, vårdkostnader och ett arbetsliv där många redan är utslitna långt före pensionsdagen. Arbetaren ska först ge sina bästa år till produktionen, sedan arbeta längre, och därefter ändå riskera en ålderdom där pensionen inte räcker till ett värdigt liv.
Detta är kapitalismens pensionspolitik i koncentrerad form: längre arbetsliv, större individuell risk och mindre trygghet. Staten talar om hållbarhet, men menar att arbetarklassen ska bära kostnaden. Om denna utveckling fortsätter kommer allt fler arbetare i Sverige tvingas arbeta tills kroppen inte längre orkar – och ändå möta en ålderdom där mat, boende och vård blir en ständig ekonomisk kamp.
Arbetarklassens svar måste vara försvar av pensionsrätten, lägre pensionsålder för slitsamma yrken, kortare arbetstid och en pension som går att leva på. Ett samhälle där människor producerar enorma rikedomar men tvingas arbeta tills kroppen inte längre orkar avslöjar kapitalismens brutalitet. Pensionen måste försvaras som en klassrättighet – inte behandlas som en kostnadspost i kapitalets budget.
