UTRIKES Problematiska konsumtionslån i Kina har nått rekordnivåer. Enligt Reuters uppgick hushållens nödlidande lån till 2,22 biljoner yuan under 2025, motsvarande omkring 1,6 procent av BNP, och så många som var tionde vuxen kines kan ha hamnat efter med sina skuldbetalningar. Samtidigt försöker myndigheterna stimulera den inhemska konsumtionen efter flera år av svag efterfrågan, fastighetskris och osäkerhet på arbetsmarknaden.
Utvecklingen visar en grundläggande motsättning i den kinesiska modellen. Staten vill att hushållen ska konsumera mer för att balansera ekonomin och minska beroendet av export och investeringar. Bankerna uppmuntras att öka utlåningen, men när arbetarnas inkomster är osäkra, arbetsmarknaden svag och fastighetssektorn fortfarande pressad blir kreditexpansionen snabbt ett riskområde. De hushåll som har starkast betalningsförmåga lånar mindre, medan människor med svagare inkomster tvingas använda krediter för att täcka vardagens kostnader.
Detta är inte ett tecken på socialism, utan på en kapitalistisk konsumtionslogik där efterfrågan försöks upprätthållas genom skuldsättning. När löner, social trygghet och framtidstro inte räcker till för att skapa stabil konsumtion, försöker finanssystemet fylla gapet. Men lån kan bara skjuta problemet framåt. De ersätter inte högre inkomster, tryggare arbete eller ett starkare offentligt skyddsnät.
Den utdragna fastighetskrisen spelar en central roll. Bostaden har länge varit en av hushållens viktigaste tillgångar och en grund för konsumtion, sparande och familjeekonomi. När fastighetssektorn försvagas, bostadsvärden pressas och arbetsmarknaden blir mer osäker ökar hushållens försiktighet. Då fungerar inte längre de gamla verktygen lika väl: billigare krediter leder inte automatiskt till konsumtion när människor oroar sig för sin inkomst och sin framtid.
Kinas banker svarar nu med att skärpa kreditbedömningarna. Det innebär att centralbankens och statens uppmaningar om mer utlåning stöter på bankernas konkreta intresse av att skydda sina balansräkningar. Här blir motsättningen mellan politisk styrning och kapitalistisk finanslogik synlig. Banken kan vara hårt reglerad och verka inom en statligt styrd utvecklingsmodell, men den måste ändå hantera risker, dåliga lån och lönsamhet.
För arbetarklassen är konsekvensen dubbel. När ekonomin behöver stimuleras uppmanas hushållen att låna och konsumera. När skulderna sedan blir ohållbara möter samma hushåll avslag, inkasso, kreditproblem och åtstramning. I stället för att höja arbetarnas inkomster och bygga ut social trygghet läggs en del av krishanteringen på individens skuldkonto.
Kinas skuldsatta hushåll visar att en ekonomi inte kan byggas stabilt på exportstyrka, fastighetsspekulation och konsumtion på kredit. Om produktionen är samhällelig men köpkraften hålls tillbaka av osäkra inkomster och svagt socialt skydd, uppstår förr eller senare en gräns. Arbetarklassens behov kan inte ersättas av banklån. Den ska enbart tillfredsställs med Proletär diktatur över samhället och övertagandet av produktionsmedlen.
