UTRIKES FACKLIGT Sjöröveri och väpnade rån mot fartyg fortsätter att vara ett problem i viktiga asiatiska farvatten. ReCAAP registrerade 35 incidenter i Asien under första halvåret 2026, varav 21 i Malacka- och Singapore-sunden. Samtidigt rapporterades 10 incidenter i Filippinerna, efter att inga sådana incidenter rapporterats där under motsvarande period föregående år.
Malacka- och Singapore-sunden är bland världens viktigaste transportleder. Genom dessa farvatten passerar stora delar av den asiatiska och globala handeln: råvaror, containrar, energi, industrikomponenter och livsmedel. När attacker sker i dessa rutter är det inte bara en fråga om brottslighet till havs, utan om säkerheten i en av kapitalismens centrala cirkulationsådror.
I rapporteringen beskrivs angriparna ofta som ute efter fartygsdelar, metall och annan utrustning snarare än stora laster. Men även mindre rån kan få allvarliga konsekvenser för besättningarna. Det är sjömännen som arbetar på däcken, står vakter under natten och möter risken när beväpnade grupper tar sig ombord. Redare, försäkringsbolag och handelskoncerner diskuterar rutter, förseningar och premier; arbetarna på fartygen riskerar skador, hot och i värsta fall sina liv.
Sjöfarten är en av de tydligaste bilderna av den globala kapitalismen. Varor rör sig över haven genom långa kedjor av hamnar, fartyg, logistikbolag, banker och försäkringssystem. Men bakom denna abstrakta handel finns arbetare: sjömän, hamnarbetare, lotsar, maskinister, logistiker och underhållspersonal. När sjöfarten beskrivs som “fri handel” försvinner ofta deras arbete och deras risker ur bilden.
Problemet förstärks av branschens organisering. Fartyg seglar ofta under bekvämlighetsflagg, besättningar kommer från länder med lägre löner och ansvarskedjorna mellan ägare, operatörer och bemanningsbolag kan vara svåra att följa. I ett sådant system hamnar säkerhetsfrågan lätt längst ned, medan fraktkostnader och leveranstider får företräde.
Att ReCAAP och fackliga organisationer kräver bättre riskbedömningar, patrullering och snabb rapportering är därför nödvändigt. Men sjömäns säkerhet kan inte reduceras till att besättningen ska hålla bättre utkik på däck. Det krävs att redare och stater tar ansvar för rutter, bemanning, utbildning, skyddsåtgärder och arbetarnas rätt att vägra farlig passage utan ekonomiska repressalier.
Piratattackerna vid Asiens handelsleder visar att varuflödenas säkerhet ytterst vilar på människor som arbetar under svåra och ofta osynliga villkor. Den internationella handeln kan inte behandla sjömän som förbrukningsbara bärare av varor. Deras säkerhet är en facklig och klassmässig fråga, inte bara en fråga för sjöfartsmyndigheter.
