UTRIKES Argentinas president Javier Milei använde sitt besök vid det katolska universitetet CEU San Pablo i Madrid för att angripa marxism, social rättvisa och vänstern. Han försvarade Israel som “västvärldens bastion”, påstod att Marx skrifter var sataniska och hävdade att social rättvisa inte är något annat än avund. Samtidigt framställde han kapitalism, privat egendom och fri företagsamhet som uttryck för judisk-kristna värderingar.
Mileis tal visar hur den moderna extremhögern försöker förena ultraliberal ekonomi med reaktionär moralism. Staten ska skäras ned när det gäller välfärd, sociala rättigheter och arbetarskydd. Men samma stat ska vara hård när det gäller polis, gränser, repression och försvar av kapitalets ordning. Frihet betyder frihet för kapitalet, inte frihet för arbetarklassen.
När Milei kallar social rättvisa för avund avslöjar han sin klassposition. För honom är det orättvisa inte att några äger enorma rikedomar medan arbetare pressas till fattigdom. Orättvisan är att de utsugna kräver tillbaka en del av det värde de skapat. Han försvarar ägandets helighet mot arbetarklassens behov.
Angreppet på Marx är därför inte slumpmässigt. Marxismen avslöjar just det som Milei och hans klass inte vill tala om: att profit bygger på arbetets exploatering, att staten i kapitalismen försvarar borgarklassens makt och att privat ägande av produktionsmedlen är roten till klassamhället. Därför hatar reaktionen marxismen. Den angriper inte bara en bok eller en filosof. Den angriper arbetarklassens teori för frigörelse.
Att Milei hyllas av delar av den spanska högern, inklusive kretsar nära Vox och Partido Popular, visar hur hans modell exporteras. Avreglering, nedskärningar, privatiseringar och hat mot socialism görs till politisk förebild. I Argentina har denna politik inneburit brutala sociala angrepp, men för Europas höger blir den ett laboratorium för hur långt kapitalet kan gå.
Mileis försvar av Israel passar in i samma världsbild. Imperialismens allierade framställs som civilisationens försvarare, medan de förtryckta massornas motstånd beskrivs som barbariskt eller terroristiskt. På så sätt binds kapitalets ekonomiska krig mot arbetarklassen samman med imperialismens politiska och militära ordning.
Mileis tal i Madrid är därför inte bara ännu ett spektakel. Det är ett koncentrat av reaktionens ideologi: kapitalismen som religion, privat egendom som helighet, marxismen som djävul och social rättvisa som synd. Arbetarklassens svar måste vara lika tydligt: ingen moral kan rättfärdiga utsugning. Ingen religion kan tvätta kapitalets händer rena. Och ingen högerprofet kan upphäva klasskampens verklighet.
