UTRIKES FACKLIGT Rumäniens största fackförbund för vård- och socialsektorn, SANITAS, har varslat om en omfattande strejkvåg i slutet av juli. En två timmar lång varningsstrejk planeras till den 20 juli, medan en fullskalig arbetsnedläggelse vid sjukhus och vårdinrättningar är planerad till den 28 juli. Facket, som organiserar omkring 100 000 anställda inom vård och social omsorg, uppger att endast akutvård kommer att upprätthållas om strejken genomförs.
Bakgrunden är en ny lag om löner i den offentliga sektorn som förändrar beräkningen av grundlöner och avskaffar flera ersättningar som vårdpersonalen tidigare varit beroende av. Det gäller bland annat måltidsersättningar, tillägg för helgarbete och ersättningar för arbete i skadliga eller riskfyllda miljöer. Enligt facket innebär förändringarna att en stor del av personalen får tydligt sänkta reella inkomster, trots att vården redan är hårt pressad av personalbrist, arbetsbelastning och långa år av otillräckliga investeringar.
Konflikten visar hur staten försöker lösa budgetproblem genom att angripa den arbetskraft som håller vårdsystemet igång. Vårdarbetare producerar inte varor för marknaden i vanlig mening, men deras arbete är avgörande för hela den samhälleliga reproduktionen. De gör det möjligt för människor att överleva, återhämta sig, återvända till arbete och leva ett värdigt liv. När staten sänker deras inkomster angriper den inte bara en yrkesgrupp, utan själva grunden för ett fungerande offentligt vårdsystem.
Den rumänska regeringen behandlar ersättningar för helger, riskmiljöer och måltider som tekniska budgetposter. För arbetarna är de däremot en del av lönen för konkret arbete under konkreta villkor: nattpass, helgarbete, smittrisk, stress, tunga lyft, brist på personal och ansvar för människors liv. När sådana ersättningar tas bort förändras inte arbetets innehåll, bara ersättningen för det. Riskerna finns kvar, patienterna finns kvar och arbetstiden finns kvar, men arbetaren får mindre betalt för samma börda.
SANITAS har redan mobiliserat genom demonstrationer och så kallad japansk strejk, där vårdarbetare fortsatt arbeta med protestband. Att facket nu går mot en fullskalig strejk visar att förhandlingsvägen har nått en gräns. Vårdpersonalens styrka ligger i att deras arbete inte kan ersättas med administrativa beslut. Sjukhusen fungerar inte genom lagparagrafer, utan genom läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, tekniker, städare, ambulanspersonal och socialarbetare.
Staten kommer sannolikt att försöka ställa patienterna mot vårdarbetarna och hävda att strejken hotar befolkningen. Men det är regeringens egen politik som hotar vården när den gör yrket mindre hållbart och inkomsterna mindre säkra. Arbetarnas kamp för löner och villkor är därför också en kamp för att vården ska kunna behålla personal och fungera. Rumäniens vårdarbetare visar att den offentliga sektorns anställda inte längre accepterar att betala statens krispolitik med sina egna löner.
