UTRIKES FACKLIGT IG Metall har genomfört informationsmöten och protester vid Volkswagens produktionsanläggningar i Tyskland inför bolagets diskussioner om en ny besparings- och omstruktureringsplan. Bakgrunden är rapporter om att ledningen överväger omfattande nedskärningar, där upp till 100 000 jobb globalt kan hotas och flera tyska fabriker kan bli föremål för stängning eller kraftigt minskad verksamhet.
Volkswagen befinner sig i en djup omvandlingskris. Koncernen pressas av fallande marginaler, hårdare konkurrens från kinesiska elbilstillverkare, kostnader för elektrifiering, svagare efterfrågan och internationella handelshinder. Ledningen beskriver därför läget som ett behov av lägre kostnader, färre modeller och minskad produktionskapacitet. För arbetarna betyder samma språk hot om förlorade arbeten, osäkerhet kring fabrikerna och nya försök att göra dem ansvariga för en strategisk kris de inte skapat.
Konflikten kommer bara månader efter att facket redan gått med på en tidigare plan för att minska omkring 50 000 jobb i Tyskland fram till slutet av årtiondet, huvudsakligen genom pensioneringar och frivilliga avgångar. Att nya nedskärningar nu diskuteras visar hur kapitalets eftergifter sällan har någon slutpunkt. När arbetarna accepterar en “ordnad” minskning av personalen återkommer ledningen snart med nästa krav, eftersom konkurrensen på världsmarknaden hela tiden driver koncernen att pressa kostnaderna ytterligare.
Volkswagen är inte vilket bolag som helst. Det är en central del av den tyska industrimodellen, med stark facklig organisering, medbestämmande och delägande från delstaten Niedersachsen. Just därför blir konflikten särskilt avslöjande. Även där arbetarna har starkare institutionell ställning än i många andra länder kvarstår kapitalets grundläggande logik: när lönsamheten faller och produktionskedjorna omformas ska arbetarna, fabriksstäderna och underleverantörerna bära konsekvenserna.
Bilindustrins tekniska omvandling används som argument för nedskärningar. Elektrifiering och digitalisering framställs som naturlagar som kräver färre anställda och koncentrerad produktion. Men frågan är inte om industrin förändras, utan vem som kontrollerar förändringen. Om omställningen styrs av aktieägarnas avkastningskrav och konkurrensen mellan monopol blir den ett vapen mot arbetarna. Om den styrdes efter samhälleliga behov skulle teknisk utveckling kunna användas för kortare arbetstid, kompetensutveckling, säkrade jobb och en planerad övergång till ny produktion.
IG Metalls protester pekar därför på en större fråga än enskilda fabriker. Det handlar om vem som ska betala för den tyska bilindustrins kris. Arbetarna har byggt Volkswagens produktionskapacitet, burit koncernens skiftarbete, effektiviseringar och exportframgångar. De ska inte nu kastas ut när ledningen försöker återställa marginaler genom att minska kapaciteten och stänga fabriker.
Volkswagenarbetarnas styrka ligger i deras strategiska plats i en av Europas viktigaste industrikedjor. Om de agerar samlat kan de inte enkelt avfärdas som en kostnadspost. Konflikten visar att framtidens industri inte kan lämnas åt koncernledningar som växlar mellan rekordvinster och krisprogram. Arbetarna behöver försvara jobben, men också förstå att insyn och makt över omställningen, produktionen och investeringarna hjälper inte i längden utan bara efter hela produktionen kommer under proletära diktaturen kan kris och rekordvinster ersättas med planerad ekonomi i samhällets tjänst.
