UTRIKES FACKLIGT Omkring 4 000 sjuksköterskor vid Brigham and Women’s Hospital i Boston har stängts ute från sina arbetsplatser efter att ha avslutat en 24 timmar lång strejk. Sjuksköterskorna gick på torsdagsmorgonen fram till sjukhusets entré och krävde att få återvända till patienterna, men möttes av stängda dörrar.
Konflikten gäller bland annat löner och arbetsvillkor. Sjuksköterskorna hade planerat en endagsstrejk. Arbetsköparen Mass General Brigham svarade genom att kontraktera omkring 1 300 ersättningssjuksköterskor för fem dagar och stängde därför ute den ordinarie personalen under ytterligare fyra dagar.
Detta är lockoutens klasskaraktär i sin tydligaste form.
När arbetare strejkar under en begränsad period för att pressa arbetsköparen framställs deras handling som ett hot mot patienter, verksamhet och samhälle. Men när arbetsköparen själv hindrar 4 000 sjuksköterskor från att återvända till arbetet kallas det en organisatorisk konsekvens av ett kontrakt med strejkbrytare.
Den ena klassens kamp problematiseras.
Den andra klassens motangrepp administreras.
Sjukhusledningen hävdar att de inhyrda ersättarna kan upprätthålla verksamheten. Men det väcker en enkel fråga: om nästan hela den ordinarie sjuksköterskekåren kan ersättas på några dagar, varför används då inte samma resurser för att förbättra löner och villkor för den personal som redan känner patienterna, verksamheten och arbetsplatsen?
Kapitalet säger ständigt att det inte finns pengar till arbetarnas krav. Men pengar finns alltid till konsulter, juridiska processer, säkerhetsarrangemang och strejkbrytare när arbetarkollektivet börjar använda sin makt.
Lockouten fyller dessutom ett disciplinärt syfte. Budskapet riktas inte bara till de strejkande sjuksköterskorna. Det riktas till hela arbetarklassen: om ni använder strejkvapnet ska priset göras större än ni planerat.
En endagsstrejk ska mötas med fem dagars ekonomisk press.
Det är därför lockout inte är en neutral motsvarighet till strejk. Arbetaren strejkar genom att hålla tillbaka sin egen arbetskraft. Kapitalet använder sin kontroll över arbetsplatsen för att beröva arbetaren möjligheten att sälja sin arbetskraft och därmed sin inkomst.
Maktförhållandet är inte symmetriskt.
Särskilt cyniskt blir det inom vården. Sjuksköterskorna säger att de vill tillbaka till patienterna. Sjukhusledningen håller dem ute och hävdar samtidigt att arbetarnas konflikt är ett hot mot vården.
Men vård produceras inte av sjukhuskoncernens varumärke. Den produceras av sjuksköterskor, läkare, undersköterskor, tekniker, städare och andra arbetare.
Det visade också patienten Warren Carter, som lämnade sin sjukhussäng för att uttrycka stöd för sjuksköterskorna. Han hade själv upplevt vilka som gjort hans sjukhusvistelse uthärdlig: arbetarna vid hans säng, inte koncernledningen.
Brigham-konflikten visar varför vårdarbetarnas organisering är så viktig. Ett sjukhus är ingen vanlig fabrik, men klassförhållandet försvinner inte innanför dess väggar. Tvärtom använder vårdkapitalet gärna patienternas behov som moralisk press mot arbetarna, samtidigt som det självt organiserar verksamheten efter budgetar och företagsintressen.
Sjuksköterskorna har visat sin styrka genom att agera kollektivt. Lockouten visar att arbetsköparen också förstår denna styrka.
