UTRIKES Spaniens kommunistiska arbetarparti PCTE har uttalat sig om statskuppen 1936, och uttalandet kan läsas i sin helhet på engelska och spanska på webbplatsen In Defence of Communism. Riktpunkt publicerar här en sammanfattning av det viktigaste innehållet.
PCTE lyfter att det handlade om ett uppror mot det arbetande folket. Det var de härskande klassernas våldsamma svar på den växande styrkan hos arbetarnas, böndernas och de folkliga organisationer. Under årtionden har emellertid det politiska system som växte fram efter övergången till demokrati byggt sin legitimitet på en särskild tolkning av inbördeskriget som följde på den fascistiska statskuppen – kriget som en ”tragedi mellan bröder”, Franco-diktaturen som ett förflutet som övervunnits utan konflikt och övergången till demokrati som ett exempel på försoning, skriver man i uttalandet.
Historieförfalskningens fallgropar
Som svar på denna förfalskning av historien säger Spaniens kommunister att den spanska fascismen var ett politiskt svar från bourgeoisin under en djup kris i dess herravälde. När parlamentarismen inte längre på ett tillfredsställande sätt kan garantera reproduktionen av den rådande samhällsordningen kan kapitalets avgörande sektorer ta till mer öppna former av klassdiktatur. Statskuppen 1936 var en kontrarevolutionär operation med syftet att krossa arbetarnas organisationer och säkerställa den kapitalistiska ackumulationens fortlevnad.
PCTE betonar att det inte räcker att fördöma Franco om man samtidigt bevarar de ekonomiska, politiska, rättsliga, militära, polisiära och kulturella strukturer som möjliggjorde kontinuiteten för stora delar av makten efter 1978. Kommunisterna anser att händelserna 1936 lär oss att varje konsekvent kamp mot reaktionen måste ställa och knytas till maktfrågan, både teoretiskt och praktiskt. Uttalandet belyser också de begränsningar i strategin som i den antifascistiska enhetens namn underordnade arbetarklassens politiska självständighet under allianser mellan olika klasser och politiska former, vilka inte förmådde lösa frågan om vilken klass som skulle leda samhället.
Detta, menar de spanska kommunisterna, är en av de viktigaste lärdomarna för vår tid. Antifascismen får inte förvandlas till en politik som anpassar sig till påstått progressiva delar av bourgeoisin. Den får inte bli en förevändning för att binda arbetarklassen till regeringar som förvaltar kapitalismen, ökar militärutgifterna, slår ned sociala protester, upprätthåller Spaniens medlemskap i imperialistiska allianser och lägger krisens kostnader på arbetarna. Kampen mot fascismen behåller sitt revolutionära innehåll endast om den strategiskt underordnas arbetarklassens självständiga organisering och kampen för socialismen–kommunismen.
Reaktionen avancerar idag därför att en kapitalism i kris skapar otrygghet och erbjuder syndabockar. Den går framåt därför att socialdemokratin under årtionden har avväpnat arbetarklassen genom att ersätta organisering med institutionell förvaltning, kamp med parlamentarisk representation och socialism med en välvillig administration av exploateringen.
Det imperialistiska kriget
PCTE:s uttalande handlar också om det imperialistiska kriget, som återigen har intagit en central plats i världspolitiken, och man karakteriserar det inte som en avvikelse från kapitalismen, utan en av dess normala existensformer under dess imperialistiska stadium. Kampen om marknader, råvaror, handelsvägar, inflytelsesfärer och militära positioner driver de kapitalistiska staterna mot upprustning, militarisering och angrepp på arbetarklassens levnadsvillkor. Uttalandet betonar att Spanien är medlem i NATO och deltar i den imperialistiska Europeiska unionen. Landet deltar i militära insatser utomlands och bidrar till det euroatlantiska blockets krigspolitik. Därför anser PCTE att parollen ”huvudfienden finns på hemmaplan” åter måste föras fram, eftersom den innebär att bekämpa den egna bourgeoisien, dess regeringar, dess monopol, dess militärindustri, dess allianser och dess stat.
De spanska kamraterna skriver: ”Kampen mot det imperialistiska kriget och kampen mot reaktionen är en och samma kamp. Vi kan inte bekämpa gårdagens fascism genom att stödja dagens militarism. Vi kan inte hedra dem som gjorde motstånd mot statskuppen 1936 samtidigt som vi accepterar ökade militärutgifter, underordning under Nato, en krigsekonomi eller kriminalisering av sociala protester. Vi kan inte försvara det antifascistiska minnet samtidigt som vi blundar för repression, institutionell rasism, förföljelse av internationalistisk solidaritet eller förskönandet av frankismen i medierna, domstolarna, kasernerna och parlamenten.”
Hyllningen till de antifascistiska kämparna kan inte bestå i att betrakta det förflutna med vemod. Den måste omsättas i dagens arbete: i allt från partigrupper på arbetsplatserna, till en kulturell återuppbyggnad av ett proletärt sätt att förstå världen och slutligen till ett kompromisslöst motstånd mot det imperialistiska kriget.
PCTE avslutar sitt uttalande med att säga: ”Vårt minne kan inte rymmas inom officiella högtidligheter. Vårt minne finns i strejkerna, på stormötena, på strejkvakterna, i arbetarklassens bostadsområden, hos den organiserande ungdomen, hos de kämpande arbetarkvinnorna, hos dem som motsätter sig NATOo, hos dem som försvarar solidariteten med angripna folk och hos dem som varje dag höjer arbetarklassens röda fana.”
