UTRIKES FACKLIGT Fyra globala fackliga federationer kräver att FN tydligt slår fast att migrantarbetare har full rätt att organisera sig fackligt, oavsett migrationsstatus. UNI Global Union, Building and Woodworkers International, International Domestic Workers Federation och Public Services International har lämnat in synpunkter till FN kommitté för mänskliga rättigheter inför dess tolkning av föreningsfriheten i artikel 22 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.
Facken kräver att kommittén tydligt bekräftar att föreningsfriheten gäller alla migrantarbetare: dokumenterade och odokumenterade, hushållsarbetare, informella arbetare, säsongsarbetare, tillfälligt anställda och arbetare knutna till särskilda visum. De vill också att tolkningen ska ligga i linje med ILO konventioner om organisationsrätt, kollektiv förhandlingsrätt och migrantarbetares skydd.
Frågan är avgörande eftersom migrantarbetare ofta befinner sig i en särskilt utsatt position i kapitalismens arbetsdelning. De arbetar inom bygg, vård, hushållsarbete, jordbruk, service, logistik, städning och andra sektorer där arbetsköpare är beroende av billig och flexibel arbetskraft. Samtidigt gör deras migrationsstatus dem lättare att kontrollera. Hot om uppsägning kan också betyda hot om förlorat visum, bostad, uppehållsrätt eller möjlighet att försörja familjen.
Arbetsköparknutna visum och sponsringssystem är därför inte neutrala administrativa lösningar. De skapar ett direkt beroende mellan arbetaren och arbetsköparen som försvagar arbetarnas förmåga att säga ifrån. Om den som anmäler missbruk riskerar utvisning blir arbetsrätten i praktiken villkorad. Rätten att organisera sig finns då på papperet, men försvinner i samma ögonblick som arbetaren försöker använda den.
Det är därför facken kräver en tydlig brandvägg mellan arbetsrättslig tillsyn och migrationskontroll. En arbetare som rapporterar löneöld, övergrepp, farliga villkor eller trakasserier ska inte behöva frukta att samma anmälan leder till immigrationstillslag. Utan en sådan brandvägg fungerar statens kontrollsystem som ett indirekt skydd för arbetsköparen.
Migrantarbetarnas ställning visar hur kapitalet använder gränser samtidigt som det överskrider dem. Kapital, varor och företag rör sig över världen när det gynnar vinsten. Arbetare rör sig också, men möts av gränser, tillstånd, beroendeställningar och hot. Denna ordning gör det möjligt att skapa olika nivåer av rättigheter inom samma arbetarklass, där vissa arbetare kan pressas hårdare därför att deras rätt att stanna i landet är osäker.
Det är en splittring som försvagar alla arbetare. Om migrantarbetare inte vågar organisera sig kan arbetsköpare använda dem för att pressa löner och villkor i hela sektorer. Därför är migrantarbetares organisationsrätt inte en särskild fråga vid sidan av den övriga fackliga kampen. Den är en förutsättning för att arbetarklassen inte ska delas upp efter pass, visum och juridisk status.
Fackens krav vid FN handlar därmed om mer än juridiska formuleringar. Det handlar om att slå fast att arbetarklassens grundläggande rätt att organisera sig inte får upphöra vid gränsen. Ingen arbetare ska behöva välja mellan att kräva lön och att behålla sin uppehållsrätt, mellan att gå med i facket och att undvika utvisning, mellan att anmäla missbruk och att skydda sin frihet.
Migrantarbetarnas kamp visar att internationalism inte är en fras, utan en konkret facklig nödvändighet. Kapitalet använder migrationen för att skapa billig och kontrollerbar arbetskraft. Arbetarklassen måste svara genom att kräva fulla rättigheter för varje arbetare, oavsett ursprung, pass eller status.
