UTRIKES FACKLIGT Den spanska strejkkommittén för läkare och andra högre medicinska yrkesgrupper kritiserar premiärminister Pedro Sánchez för att vägra ingripa direkt i konflikten om reformen av Estatuto Marco, regelverket för personalen i den offentliga vården. Kommittén, där bland andra CESM, SMA, Metges de Catalunya, AMYTS, SME och O’MEGA ingår, hade begärt medling från regeringschefen för att bryta dödläget mellan läkarorganisationerna och hälsoministeriet.
Regeringens svar hänvisar tillbaka frågan till ministeriet och till den formella förhandlingsordning där andra fackliga organisationer redan deltagit. Strejkkommittén menar att detta är just problemet: läkarnas egna representanter har inte haft den plats i förhandlingarna som krävs, samtidigt som reformen påverkar deras arbetstid, jourer, ansvar och yrkesvillkor. De beskriver därför regeringens svar som ett avfärdande av den allvarligaste och längsta läkarkonflikten under Spaniens demokratiska period.
Konflikten måste förstås utifrån vårdens arbetsprocess. Läkare och andra högre medicinska yrkesgrupper arbetar i ett system där jourer, ansvar för beslut, brist på personal och långa arbetsdagar är en del av den dagliga verkligheten. När staten reformerar ett gemensamt regelverk för vårdpersonalen utan att lösa dessa konkreta frågor, och utan att ge de berörda yrkesgruppernas representanter verklig förhandlingsmakt, skapas en konflikt som inte kan döljas bakom procedurer.
Det betyder inte att andra vårdyrken saknar intressen eller betydelse. Tvärtom vilar vården på ett kollektivt arbete mellan många yrkesgrupper. Men just därför måste varje del av arbetsprocessen behandlas konkret. Läkarnas krav på representation handlar om att deras särskilda arbetsvillkor och ansvar inte ska försvinna i en allmän förhandlingsmodell där den mest belastade delen av yrket reduceras till en administrativ detalj.
Regeringens hänvisning till att processen redan gått genom erkända organ visar en vanlig metod i den borgerliga staten. Formellt kan dialog ha ägt rum, men om de arbetare som berörs mest upplever sig utestängda från verklig påverkan blir proceduren ett sätt att legitimera ett färdigt beslut. Då används “ordning” och “institutioner” för att bevara statens reformlinje snarare än för att lösa konfliktens materiella innehåll.
Den spanska vården står, liksom många europeiska vårdsystem, under tryck från personalbrist, köer och växande arbetsbelastning. Om reformer genomförs utan att förbättra arbetstider, jourvillkor och ersättningar riskerar staten att fördjupa just den kris den säger sig vilja hantera. En offentlig vård kan inte hållas uppe genom att de som bär det medicinska ansvaret pressas till gränsen och sedan får höra att deras protest är ett problem för systemet.
Läkarkommitténs kritik mot Sánchez visar därför en större motsättning. Regeringen talar om att försvara den offentliga vården, men när vårdarbetarnas konkreta krav ställs på bordet förs konflikten tillbaka till de organ som redan misslyckats. För arbetarklassen är slutsatsen tydlig: offentlig vård försvaras inte genom tomma institutionella fraser, utan genom att de arbetare som bär vården får verklig makt över sina villkor.
