UTRIKES FACKLIGT Minst 34 gruvarbetare har omkommit efter en metanexplosion i ett kolgruvekomplex i Sorange nära Quetta i den pakistanska provinsen Baluchistan. Olyckan inträffade den 30 juli och följdes av en omkring 45 timmar lång räddnings- och återhämtningsinsats. Inga överlevande hittades bland de instängda arbetarna.
Explosionen är en av de dödligaste gruvolyckorna i Pakistan på senare år. Myndigheterna har beordrat en utredning, förseglat fyra gruvor och utlovat ekonomisk ersättning till de dödas familjer. Fackförbundet Pakistan Central Mines Labour Federation kräver en oberoende rättslig utredning, ansvar för eventuell försummelse och betydligt starkare tillsyn av gruvindustrin.
Metan är en välkänd och mätbar risk i underjordiska kolgruvor. Explosioner kan förebyggas genom fungerande ventilation, kontinuerlig gasmätning, säker elektrisk utrustning, kommunikationssystem, utbildning och beredskap för räddningsinsatser. När 34 människor dödas av en sådan risk är det därför otillräckligt att beskriva händelsen som en tragisk olycka. Frågan är vilka skydd som saknades, vilka varningar som ignorerades och vem som bar ansvaret för driften.
Baluchistans kolgruvor är en viktig försörjningskälla i en fattig region där många arbetare saknar realistiska alternativ. Detta beroende används för att normalisera villkor som ingen gruvägare eller myndighetsperson själv skulle acceptera. Arbetarna går ned i gruvorna därför att deras familjer behöver inkomster, inte därför att de frivilligt har valt att riskera livet i otillräckligt ventilerade schakt.
Gruvdriftens ekonomiska logik skapar samtidigt ett konstant tryck att hålla nere kostnaderna för utrustning, bemanning, underhåll och produktionsstopp. Säkerhetsåtgärder ger inte omedelbart mer kol och kan därför behandlas som utgifter som ska skjutas upp. Men för gruvarbetaren är ventilation, gasdetektorer och utbildade räddningsstyrkor inte administrativa kostnader utan gränsen mellan arbete och död.
Facken kräver att Pakistan ratificerar och genomför ILO konvention 176 om säkerhet och hälsa i gruvor. En ratificering skulle dock sakna betydelse utan starka inspektioner, rätt för arbetarna att avbryta farligt arbete och facklig möjlighet att kontrollera säkerheten. Gruvägare kan inte tillåtas att själva avgöra när produktionen är tillräckligt säker, samtidigt som de tjänar på varje timme den fortsätter.
Fackliga uppgifter tyder på att antalet dödsfall i gruvorna minskat under de senaste två åren. Katastrofen i Sorange visar ändå hur snabbt en sådan förbättring kan vändas när grundläggande skydd saknas. Statistik över färre döda är inte detsamma som säkra arbetsplatser så länge en enda explosion kan utplåna ett helt arbetsskift.
Ersättningen till familjerna kan lindra den omedelbara ekonomiska katastrofen men kan inte ersätta människoliv. Den enda meningsfulla lärdomen är att gruvdriften måste organiseras så att arbetarna själva får makt att rapportera risker, stoppa arbetet och kräva åtgärder utan rädsla för uppsägning. De som arbetar nere i gruvan känner farorna bättre än de ägare och tjänstemän som efteråt lovar nya utredningar.
