INRIKES Förskolan behöver fler utbildade barnskötare, mindre barngrupper och bättre arbetsmiljö, skriver den erfarne barnskötaren och Kommunalombudet Anders Ejdemark i en debattartikel. Han ställer regeringens kriminalpolitiska satsningar mot bristen på resurser för att tidigt se och stödja varje barn.
Ejdemark beskriver en förskola där fler barn behöver individuellt stöd samtidigt som personalen blir för få i förhållande till barngruppernas storlek. Följden är att barnskötare sjukskriver sig, lämnar yrket eller överväger att gå i pension tidigare. De anställda får ett omfattande pedagogiskt och socialt ansvar utan den tid och bemanning som krävs för att utföra det.
Förskolan är en central del av samhällets reproduktion. Där får barn omsorg, språk, social gemenskap och stöd i sin utveckling, samtidigt som föräldrar kan delta i arbetslivet. När bemanningen pressas påverkas därför både barnens vardag, personalens arbetsmiljö och hela samhällets förmåga att ge människor jämlika förutsättningar från början.
Barn med funktionsnedsättningar eller andra stödbehov har rätt till resurser utifrån sina förutsättningar. Men när staten och kommunerna inte finansierar bemanningen blir denna rättighet ett individuellt ansvar för en redan pressad personalgrupp. Barnskötaren förväntas räcka till för varje barn samtidigt som antalet vuxna och tiden per barn inte gör det möjligt.
Den politiska kontrasten till kriminalpolitiken är därför relevant. Staten är beredd att lägga stora resurser på nya fängelser, hårdare straff och institutioner som ingriper när sociala problem redan vuxit sig djupa. Samtidigt behandlas förskolans behov av fler vuxna som en kostnadsfråga där verksamheten ständigt ska effektiviseras.
Det betyder inte att förskolan ensam kan avskaffa ungdomsbrottslighet eller de klassförhållanden som skapar segregation, fattigdom och utsatthet. Men ett samhälle som försvagar de tidiga gemensamma institutionerna och sedan bygger ut den repressiva apparaten gör ett tydligt politiskt val. Det ingriper billigare och svagare när barn behöver omsorg, men dyrare och hårdare när problemen blivit samhälleliga konflikter.
Barngruppernas storlek är samtidigt en arbetsmiljöfråga. Ljudnivå, fysisk belastning, stress och det ständiga ansvaret för många små barn sliter på personalen. När barnskötare tvingas sjukskriva sig eller lämna yrket förvärras personalbristen ytterligare, och kostnaden för nedskärningen återkommer i form av sjukfrånvaro, vikarier och förlorad erfarenhet.
Ejdemarks krav omfattar färre barn per grupp, fler kollegor, bättre arbetsmiljö och slopat karensavdrag. Det sistnämnda är särskilt viktigt i en verksamhet där personalen utsätts för återkommande infektioner. Karensavdraget gör att de som arbetar nära barn får bära en ekonomisk kostnad för sjukdomar som är en förutsägbar del av arbetsmiljön.
Inför valet kommer flera partier att tala om trygghet och barns framtid. För barnskötarna avgörs trovärdigheten inte av tal om förebyggande arbete, utan av antalet vuxna i barngruppen, tiden för varje barn och möjligheten att orka stanna kvar i yrket. Ett samhälle som verkligen prioriterar barn måste börja där deras vardag faktiskt finns.
