POLITISK KOMMENTAR Poliser i Delhi tog sig den 28 juli in i det indiska kommunistpartiets, CPI(M), nationella högkvarter AKG Bhavan för att försöka gripa studentaktivisten Aishe Ghosh. Poliserna anlände i ett privat fordon och några av dem var civilklädda. Försöket avbröts sedan CPI(M)-ledaren och parlamentsledamoten John Brittas ingrep och krävde att poliserna skulle visa vilken rättslig grund de hade för att gå in i partiets lokaler.
Polisen hänvisade till en icke-borgensgill arresteringsorder i ett mål från 2021, kopplat till en protest utanför Banga Bhawan. Delhi-polisen hävdade att en utredare endast försökte verkställa ett domstolsbeslut och att ingripandet saknade samband med de pågående studentprotesterna. CPI(M) beskrev däremot polisens agerande som ett olagligt intrång och som en del av en bredare kampanj mot studentaktivister.
En domstol stoppade först arresteringsordern tillfälligt. Sedan Ghosh inställt sig personligen upphävdes den helt, mot en mindre avgift, medan själva målet fördes vidare till en senare förhandling. Det undanröjer det omedelbara hotet om gripande, men besvarar inte frågan om varför polisen valde att söka henne inne i ett politiskt partis högkvarter just under en period av omfattande studentmobilisering.
Händelsen måste ses mot bakgrund av de studentprotester som under sommaren utvecklats i Delhi efter avslöjanden om läckta examensuppgifter. Ghosh har samtidigt vänt sig till Delhi High Court mot polisens övervakning av demonstranter vid Jantar Mantar. Aktivister har anklagat polisen för omfattande fotografering, filmning och registrering som skapat rädsla bland studenter och deras familjer.
Att ett flera år gammalt protestmål används som grund för ett plötsligt gripandeförsök samtidigt som Ghosh deltar i en ny rörelse väcker därför berättigade frågor. Rättsprocessen kan formellt handla om en äldre händelse, men statens val av tidpunkt, plats och metod får en konkret politisk verkan. Budskapet till studentrörelsen blir att deltagande i dagens protester kan följas av övervakning, återupplivade mål och polisbesök på de platser där aktivister söker organisatoriskt stöd.
Den repressiva betydelsen av att polisen gör intrång i ett partikontor
Repressionen behöver inte alltid resultera i långa fängelsestraff för att fylla sin funktion. Själva osäkerheten, kostnaderna för rättsprocesser och hotet mot utbildning eller arbete kan vara tillräckliga för att avskräcka människor från att organisera sig. Staten markerar att den känner till deras namn, ansikten, rörelser och politiska kontakter. Individens rädsla ska ersätta kollektivets handlingskraft.
Universiteten har en särskild roll i denna konflikt. Indien har en stor ung befolkning, hög ungdomsarbetslöshet och hård konkurrens om utbildningsplatser och offentliga arbeten. När examenssystemet präglas av läckor, manipulation eller ojämlik tillgång är studenternas protester inte bara en reaktion mot administrativa fel. De riktar sig mot hur klassamhället fördelar framtidsmöjligheterna. För de välbärgade finns privata skolor, kontakter, utlandsstudier och ekonomisk trygghet. För arbetarklassens och landsbygdens unga kan ett nationellt inträdesprov avgöra möjligheten till utbildning, arbete och försörjning. När provsystemet korrumperas blir också den formella föreställningen om att alla konkurrerar på lika villkor omöjlig att upprätthålla.
Polisens intrång i ett politiskt partis högkvarter får därför en betydelse som går utöver det enskilda målet. Ett parti- eller fackföreningskontor är en organisatorisk plats där människor måste kunna mötas, söka stöd och planera politisk verksamhet. Om polisen kan ta sig in utan att omedelbart uppvisa tydlig dokumentation försvagas tryggheten kring all självständig organisering.
Den indiska utvecklingen visar samtidigt en tydlig fascistiseringstendens. Under BJP-regeringen har hindunationalismen blivit ett allt viktigare ideologiskt redskap för att ena delar av befolkningen bakom den härskande ordningen och rikta de sociala motsättningarna mot muslimer, andra minoriteter och politiska motståndare. BJP verkar inte isolerat utan är förbundet med en bredare hindunationalistisk rörelse, där RSS och andra allierade organisationer mobiliserar religiös chauvinism och aggressiv nationalism både inom och utanför den formella statsapparaten.
Fascistiseringen innebär inte nödvändigtvis att parlamentet omedelbart avskaffas eller att alla borgerliga oppositionspartier förbjuds. Den utvecklas genom att staten gradvis skärper övervakningen, utvidgar polisens befogenheter, inskränker minoriteters rättigheter, kriminaliserar opposition och använder nationalism för att disciplinera arbetarklassen. Val och parlament kan fortsätta att existera samtidigt som deras verkliga innehåll urholkas och den verkställande makten, polisen och säkerhetsapparaten förstärks.
Denna utveckling tjänar ytterst kapitalets behov. Indien har stora monopol, en snabbt växande kapitalistklass och djupa sociala motsättningar. Arbetslöshet, osäkra anställningar, fattigdom bland bönder och växande ojämlikhet skapar ett missnöje som skulle kunna riktas mot ägandet och klassmakten. Hindunationalismen erbjuder i stället en falsk gemenskap där exploatörer och exploaterade påstås tillhöra samma nationella och religiösa intresse, medan minoriteter, studenter och oppositionella framställs som hot mot nationen.
CPI(M) och Kongresspartiet
Detta innebär inte att CPI(M):s parlamentariska praktik och allianspolitik står över kritik. Partiets program innehåller fortfarande formuleringar om den borgerliga statens klasskaraktär och arbetarklassens ledande roll, men i praktiken har CPI(M) återkommande orienterat sig mot Kongresspartiet och andra borgerliga oppositionspartier i kampen mot BJP.
CPI(M):s nuvarande linje säger att någon formell politisk allians med Kongresspartiet inte ska ingås. Samtidigt tilldelas Kongresspartiet en roll i den bredare så kallade sekulära enheten, medan CPI(M) samarbetar med INDIA-blockets partier i parlamentet, i val och i överenskomna aktioner utanför parlamentet. Skillnaden mellan samarbete och politisk allians riskerar därmed att bli mer formell än verklig när arbetarklassen uppmanas att sluta upp bakom ett gemensamt borgerligt oppositionsalternativ.
Kongresspartiet är inte ett neutralt demokratiskt redskap som kommunisterna kan använda mot BJP. Det är ett parti för den indiska borgarklassen och det har självt administrerat kapitalismen, genomfört nyliberal politik och försvarat den borgerliga staten. När kommunisterna förknippas med Kongresspartiet får det borgerliga partiet tillgång till deras organisatoriska arbete, trovärdighet och förankring bland arbetare, fattigbönder och studenter. CPI(M) riskerar samtidigt att göras ansvarigt för Kongresspartiets korruption, kapitalistiska politik och framtida förräderier. Partiet kan vinna enskilda parlamentsplatser, institutionellt inflytande och bekväma positioner för delar av sin ledning, men arbetarklassen vinner ingen självständig klassmakt. Tvärtom försvagas förståelsen för varför ett kommunistiskt parti över huvud taget behövs när dess praktiska uppgift blir att hjälpa ett borgerligt parti tillbaka till regeringsmakten.
Den indiska borgarklassen kommer inte att ge kommunisterna verklig styrka eller låta arbetarklassen stegvis ta mark som hotar kapitalets makt. När dess grundläggande klassintressen står på spel har Kongresspartiet mer gemensamt med BJP och kapitalets övriga krafter än med kommunisterna. Den borgerliga oppositionen kan kritisera BJP:s metoder och kämpa om kontrollen över staten, men den kommer hellre att kompromissa med högern än att underställa sig arbetarklassens makt. Därför kan kampen mot hindunationalismen inte underordnas en allians med den så kallade demokratiska borgarklassen. En sådan linje urvattnar det kommunistiska partiets program, suddar ut klassgränserna och gör arbetarna till anhängare av ännu en förvaltare av kapitalismen. När Kongresspartiet åter sviker sina löften eller angriper arbetarnas villkor kommer även kommunisterna att bära en del av det politiska ansvaret.
Det betyder inte passivitet inför BJP:s repression. Kommunister måste försvara alla människors rätt att organisera sig, demonstrera och bedriva politisk verksamhet. De kan delta i konkreta massaktioner mot repressiva lagar, polisvåld och minoritetsförföljelse tillsammans med arbetare och andra människor som ännu följer borgerliga eller småborgerliga partier.
Men gemensam handling mot ett konkret angrepp är inte samma sak som ett gemensamt politiskt projekt med ett borgerligt parti. Kommunisterna måste delta med egen organisation, egna paroller, ett självständigt program och en öppen kritik av både BJP och Kongresspartiet. Annars blir arbetarklassen endast en röstreserv åt den borgerliga oppositionen.
Lärdomar från bolsjevikerna
Bolsjevikernas erfarenhet visar inte att kommunister aldrig får delta i en gemensam aktion eller ingå en begränsad taktisk överenskommelse. Den visar att arbetarklassen kategoriskt måste bevara sin politiska och organisatoriska självständighet gentemot alla borgerliga partier. Bolsjevikerna var beredda att stå ensamma när alternativet var att underordnas den liberala borgarklassen och förvränga arbetarnas klassmedvetande.
Denna självständiga linje kunde periodvis framstå som svag, isolerad och politiskt otacksam. Men bolsjevikerna byggde inte sin styrka genom att bli den liberala borgarklassens vänster-stödparti. De vann arbetarnas förtroende genom att konsekvent avslöja att borgarklassen skulle förråda revolutionen, genom att organisera massorna självständigt och genom att erbjuda ett verkligt alternativ när de borgerliga och småborgerliga krafterna misslyckades.
CPI(M):s väg ut ur sin svaghet går därför inte genom närmare samarbete med Kongresspartiet. Den går genom långvarigt och självständigt arbete bland arbetare, fattigbönder, studenter, kvinnor och förtryckta minoriteter. Ett kommunistiskt parti kan tillfälligt förlora röster, parlamentsplatser och institutionella positioner genom att vägra välja den mindre reaktionära förvaltaren av kapitalismen. Men genom att hålla fast vid sin klasslinje kan det vinna något som inga parlamentariska överenskommelser kan ge: arbetarklassens förtroende, självständiga organisering och möjlighet att utvecklas till en verklig makt och arbetarklassens förtrupp.
Samtidigt kan arbetarklassens demokratiska rättigheter inte göras beroende av om man delar CPI(M):s hela program eller godtar dess allianspolitik. Rätten att organisera sig, demonstrera, mötas och bedriva politisk verksamhet måste försvaras mot statens ingripanden. Dessa rättigheter har inte skänkts av den borgerliga staten utan har i stor utsträckning tillkämpats genom arbetarnas och de folkliga rörelsernas kamp. När dessa rättigheter inskränks drabbas ofta kommunister, minoriteter, studenter och andra oppositionella först. Men den utvidgade statsapparaten kan därefter användas mot hela arbetarklassen, mot strejker, demonstrationer, facklig organisering och varje rörelse som hotar kapitalets kontroll.
En global utveckling där fascistisering och militarism ökar – även i Sverige
Utvecklingen är inte begränsad till Indien. Fascistiseringen antar olika nationella former beroende på varje lands historia, politiska traditioner och motsättningar. I Indien sker den genom hindunationalism, minoritetsförföljelse och BJP:s och dess allierades mobilisering. I andra länder kan samma tendens döljas bakom mer teknokratiska formuleringar om säkerhet, effektivitet, brottsbekämpning och nationell sammanhållning.
I Sverige motiveras allt fler repressiva lagar och befogenheter med kampen mot kriminalitet. Kriminaliteten är verklig och drabbar framför allt arbetarklassens bostadsområden. Men den används samtidigt som en dimridå för att utvidga statens kontrollmöjligheter utan att angripa de materiella förhållanden som göder rekryteringen till de kriminella nätverken: arbetslöshet, trångboddhet, osäkra anställningar, nedmonterad ungdomsverksamhet och växande sociala klyftor.
Samma funktion fyller migrations- och integrationsfrågorna. Verkliga sociala problem förvrängs till frågor om kultur, ursprung och individuell moral. Arbetare ställs mot varandra, medan bostadsägare, banker, bemanningsföretag och arbetsköpare tjänar på att trångboddhet, låga löner och osäkra anställningar försvinner ur diskussionen.
Medan kriminalitet och migration ständigt framställs som samhällets avgörande problem investerar den svenska staten allt större resurser i upprustning, vapen och imperialistiska allianser. Skolor, sjukvård och omsorg förväntas däremot effektivisera, spara och anpassa sig till bristen på personal och resurser. Staten framställs som ekonomiskt maktlös när arbetarnas behov diskuteras men handlingskraftig när militär upprustning, övervakning, fängelser och polis ska finansieras. Samhällets resurser styrs alltmer mot krig och dödande, medan allt mindre utrymme lämnas för skola, sjukvård, bostäder och välfärd.
Det vore fel att likställa Sverige och Indien eller påstå att repressionen redan har samma omfattning. Men den internationella tendensen är tydlig. I takt med att kapitalismens motsättningar skärps, konkurrensen mellan stormakterna hårdnar och arbetarnas missnöje växer förstärker de härskande klasserna statsapparatens repressiva delar. Samtidigt används nationalism, rasism, religion, kriminalitet, migration och antikommunism för att förhindra att missnöjet riktas mot det kapitalistiska ägandet. Formen varierar mellan länderna, men riktningen är densamma: större befogenheter åt staten, mer övervakning, hårdare lagar och en allt snävare ram för den politiska och fackliga kampen.
Kapitalismen behöver inte alltid avskaffa parlamentet när parlamentet redan tjänar till att legitimera kapitalets makt. Men när den parlamentariska förmedlingen inte längre räcker till, när de etablerade partierna förlorar förtroende och när arbetarnas kamp hotar ägandet, finns den förstärkta tvångsapparaten redan på plats. Lagar som först sägs vara riktade mot kriminella eller människor utan rätt att vistas i landet kan senare utvidgas och riktas mot strejker, demonstrationer och politiska organisationer. Den repressiva statsapparaten byggs inte enbart för att hantera dagens konflikter, utan också för att förbereda den härskande klassen inför framtidens skärpta klasskamp.
Därför räcker det inte att försvara en abstrakt demokrati eller hoppas på att bättre parlamentariska majoriteter ska vända utvecklingen. Arbetarklassen måste försvara varje demokratisk rättighet, men göra det genom egen organisering och utan att underordna sig borgerliga partier. Kampen mot fascistiseringen är samtidigt en kamp mot monopolkapitalet och den stat som försvarar dess makt. Den kan inte vinnas genom klassamarbete med en påstått demokratisk del av borgarklassen, eftersom samma borgarklass kommer att försvara kapitalismen när arbetarklassens kamp hotar ägandet.
Försöket att gripa Aishe Ghosh visar hur övervakning, gamla åtal och polisens kontrollapparat kan användas för att pressa dem som protesterar idag. Svaret måste vara bred solidaritet mellan studenter, arbetare och bönder mot repressionen. Men denna solidaritet måste utvecklas bortom parlamentarism och klassamarbete, till en självständig politisk kraft som kan angripa de kapitalistiska förhållanden ur vilka repressionen och fascistiseringen växer.
Josef Brant
