INRIKES Överbefälhavare Michael Claesson varnar för att Sverige kan bli måltavla om Ryssland försöker testa sammanhållningen inom NATO genom ett begränsat angrepp mot ett europeiskt land. Risken för en traditionell invasion med stora markstyrkor bedöms fortfarande som låg, men Försvarsmakten pekar på sabotage, hybridoperationer och mindre militära angrepp mot strategiska mål.
Det finns ingen anledning för arbetarklassen att förneka den ryska statens aggressiva och antagonistiska mål. Ryssland är en kapitalistisk stormakt vars härskande klass använder militär makt för att försvara marknader, territorier och geopolitiskt inflytande. Kriget i Ukraina har visat att den ryska ledningen är beredd att offra både andra folk och sin egen arbetarklass för dessa intressen.
Men detta innebär inte att den svenska arbetarklassen ska sluta upp bakom NATO, den svenska upprustningen eller de egna makthavarnas säkerhetspolitik. Sveriges anslutning till NATO har gjort landet till en integrerad del av en annan imperialistisk militärallians, ledd av USA och förbunden med amerikanska strategiska intressen i Europa och världen. När ÖB talar om att Ryssland kan testa NATO:s sammanhållning beskriver han samtidigt Sveriges nya roll. Svenskt territorium, luftrum, hamnar, militärbaser och infrastruktur ingår nu i alliansens planering. Sverige står inte utanför stormaktskonflikten och försvarar någon abstrakt neutral fredsordning, utan har placerats djupare i den militära konfrontationen.
Hotbilden används för att normalisera allt större försvarsanslag, närmare integration med USA och krav på att hela samhället ska anpassas till krigsberedskap. Samtidigt får arbetarklassen höra att resurser saknas till vård, skola, bostäder och pensioner. Det som beskrivs som omöjligt inom välfärden blir plötsligt nödvändigt när beställningarna går till vapenindustrin. Upprustningen har också en tydlig materiell bas. Svenska och internationella försvarsföretag får växande orderböcker, nya fabriker och statligt garanterade marknader. Krigshotet betyder osäkerhet, värnplikt och ökade bördor för arbetarna, men långsiktiga kontrakt och vinster för rustningskapitalet.
Den borgerliga staten försöker framställa sina säkerhetsintressen som gemensamma för hela folket. Men kapitalägaren och arbetaren möter inte kriget på samma sätt. Den ena klassen kontrollerar företag, investeringar och statliga beslut. Den andra förväntas betala genom skatter, försämrad välfärd och i sista hand sina barns och sina egna liv.
Arbetarklassens självständiga linje måste därför rikta sig mot båda sidor av stormaktskonflikten. Att motsätta sig NATO innebär inte stöd för den ryska staten, lika lite som motstånd mot rysk aggression kräver underordning under USA militärallians. Arbetare i Sverige, Ryssland och övriga Europa har inget gemensamt intresse av en militär uppgörelse om marknader och inflytandesfärer.
Den verkliga säkerheten ligger i fred, internationell klassolidaritet och kamp mot de kapitalistiska stater som rustar för att lösa sina motsättningar genom krig.
