UTRIKES De republikanska senatorerna Rick Scott och Marsha Blackburn har lagt fram ett lagförslag om att uppföra ett permanent monument mittemot Kinas ambassad i Washington. Monumentet ska enligt initiativtagarna hedra människor som utsatts för politiskt förtryck under Kinas kommunistiska partis styre och uttryckligen placeras så att kinesiska diplomater möter det i sin vardag.
Förslaget är en del av den växande politiska konfrontationen mellan USA och Kina. Det handlar inte enbart om historiskt minne, utan om att använda historien som ett ideologiskt vapen i en pågående kamp mellan två stormakter om handel, teknologi, militär styrka och internationellt inflytande.
De verkliga människor som drabbats av repression i Kina ska varken förnekas eller reduceras till redskap i statlig propaganda. Arbetare, studenter, nationella minoriteter och politiska oppositionella har utsatts för förföljelse och statligt våld. En marxistisk analys har inget intresse av att försvara övergrepp bara därför att staten som begått dem använder röda symboler och kallar sitt styre kommunistiskt.
Men USA antikommunistiska kampanjer handlar inte om ett konsekvent försvar av förtryckta människor. Samma stat som nu vill resa ett monument har fört krig, stött militärdiktaturer, organiserat kupper och bidragit till död och förstörelse i stora delar av världen. Offren för Vietnamkriget, Koreakriget, Irak, Afghanistan, Latinamerikas diktaturer och den ekonomiska blockaden mot Kuba får inga motsvarande monument framför USA institutioner.
Begreppet ”kommunismens offer” används dessutom för att slå samman mycket olika historiska händelser och göra själva idén om arbetarklassens makt ansvarig för varje övergrepp som begåtts av en stat med kommunistiskt namn. Syftet är att förhindra en materiell diskussion om kapitalismen och framställa privat ägande, marknad och borgerlig statsmakt som historiens naturliga slutpunkt.
Dagens Kina gör samtidigt denna propaganda lättare. Landets ledning försvarar en ekonomi där lönearbete, privat kapital, miljardärer, marknadskonkurrens och kapitalexport spelar centrala roller, men fortsätter att använda kommunistiska symboler. När repression och kapitalistisk exploatering utförs under ett kommunistiskt partinamn kan den amerikanska propagandan lägga allt detta vid marxismens dörr.
Detta är ännu ett skäl till att socialismen inte kan bedömas efter staters namn och flaggor. Den måste mätas efter arbetarklassens verkliga makt över produktionen, staten och samhällsutvecklingen. Där arbetarna saknar självständig organisering och kontroll kan röda symboler inte ersätta socialistiska produktionsförhållanden.
Den amerikanska härskande klassens antikommunism har samtidigt en tydlig inrikespolitisk och materiell grund. Trots årtionden av väldig propaganda söker sig människor åter till Marx, Engels och Lenin, eftersom kapitalismen själv fortsätter att bekräfta deras analys. Som Lenin skrev: ”Marx’ lära är allsmäktig, därför att den är sann.”
Sanningen och den materiella verkligheten kan inte propageras bort. Antikommunistiska kampanjer betalar inte hyran, sänker inte matpriserna och befriar inte arbetarna från sjukvårds- och utbildningskostnader. De kan inte heller för alltid dölja motsättningen mellan arbetarnas allt hårdare vardag och den oförskämda lyx som den härskande klassen lever i. Hur många gånger borgarklassen än förklarar marxismen död fortsätter kapitalismens kriser, krig, utsugning och koncentration av rikedom att göra den levande och aktuell.
Det är därför attackerna måste intensifieras. Den verkliga kommunismen är inte bara ytterligare en åsikt inom det borgerliga samhället, utan den enda konsekventa politiska kraft som riktar sig mot kapitalets ägande och klassherravälde. Hotet kommer inte från den ofarliga reformism som i USA säljs under etiketten ”demokratisk socialism”, men som håller arbetarnas missnöje inom det demokratiska partiets, parlamentarismens och den borgerliga statens gränser. Hotet kommer från en arbetarklass som förstår sin historiska uppgift, organiserar sig självständigt och riktar kampen mot själva kapitalismen.
Monumentet är därför både en provokation mot Kina och ett inrikespolitiskt antikommunistiskt projekt. Det ska rikta missnöjet mot tanken på socialism samtidigt som det amerikanska klassamhällets egna brott och motsättningar försvinner ur bilden. Arbetarklassen måste försvara alla förtrycktas rättigheter, men samtidigt vägra låta deras lidande användas för att legitimera USA-imperialismens politik eller för att angripa den enda kraft som verkligen kan avskaffa förtryckets materiella grund: den revolutionära kommunismen.
