UTRIKES USA har slutit ett omfattande oljeavtal med Venezuelas interimspresident Delcy Rodríguez regering som ger en USA-ledd struktur kontroll över mer än 65 miljarder fat av landets bevisade oljereserver. Avtalet omfattar 17 strategiska oljefält och ska enligt Washington ge den amerikanska sidan en majoritetsandel på 55 procent. Donald Trump beskriver uppgörelsen som den största oljeaffären i historien och säger öppet att den ska stärka USA:s egna energireserver och pressa ned de amerikanska drivmedelspriserna.
Avtalet kommer bara månader efter att amerikanska styrkor grep Nicolás Maduro i Caracas och förde honom till USA. Trump förklarade redan efter operationen att Washington skulle kontrollera försäljningen av venezuelansk olja. Den nya överenskommelsen ger därför en konkret ekonomisk innebörd åt den militära maktförskjutning som ägde rum i januari: staten som avlägsnade Venezuelas president får nu en avgörande position i exploateringen av en betydande del av landets viktigaste naturresurs.
Rodríguez presenterar samtidigt uppgörelsen som en väg till ekonomisk återhämtning. Den ska enligt Caracas locka över 100 miljarder dollar i investeringar, höja oljeproduktionen till 1,5 miljoner fat om dagen och på sikt ge staten över 200 miljarder dollar i skatteintäkter. Venezuela har världens största bevisade oljereserver men har under lång tid producerat långt under sin tekniska potential på grund av bland annat sönderfallen infrastruktur, kapitalbrist, misskötsel och omfattande amerikanska sanktioner.
Det är just denna historia som gör avtalet så avslöjande. USA har under åratal använt ekonomiska sanktioner för att begränsa Venezuelas möjlighet att sälja sin viktigaste exportvara, få tillgång till internationella finansmarknader och underhålla oljeindustrin. När produktionen därefter försvagats och den venezuelanska staten hamnat i ett allt större beroende av utländskt kapital träder Washington fram som den makt som erbjuder investeringar och återuppbyggnad – mot att amerikanskt kapital och den amerikanska staten får kontroll över själva resursen.
Det är en klassisk imperialistisk relation. Den starkare kapitalistiska staten använder militär, finansiell och politisk makt för att skapa villkor där ett svagare land tvingas öppna strategiska tillgångar för utländskt kapital. Trump döljer knappast detta bakom något tal om utvecklingshjälp. Han framhåller i stället att venezuelansk olja ska fylla amerikanska reserver, säkra USA:s energibehov och sänka bensinpriset för amerikanska konsumenter.
Men det vore samtidigt ett misstag att beskriva Venezuela som ett klasslöst offer där hela samhället har samma intresse. Den nya uppgörelsen har accepterats av den venezuelanska statsledningen och bygger uttryckligen på samarbete mellan staten och privat kapital. Delar av den venezuelanska härskande klassen räknar själva med att dra nytta av inflödet av investeringar, nya kontrakt och återupplivad oljeproduktion. Konflikten står därför inte bara mellan två nationer, utan också mellan de arbetande massorna och de kapitalintressen på båda sidor som förhandlar om kontrollen över landets rikedomar.
Detta är också gränsen för den nationalism som länge omgett Venezuelas oljeindustri. Formell statlig äganderätt är inte samma sak som arbetarklassens kontroll. Om staten kan överlåta hundraåriga koncessioner, ge utländskt kapital majoritetskontroll över produktionen och organisera naturresurserna efter investerarnas avkastningskrav, då förändras inte systemets klasskaraktär av att den venezuelanska flaggan fortfarande vajar över oljefälten.
Samma motsättning finns i Rodríguez påstående att landets suveränitet bevaras samtidigt som USA får majoritetskontroll över den struktur som ska exploatera 65 miljarder fat olja. Juridisk suveränitet kan finnas på papperet, men ekonomisk suveränitet avgörs också av vem som kontrollerar investeringarna, tekniken, produktionen, exporten och intäktsflödena. Om dessa avgörande funktioner ligger i händerna på en främmande stormakt och privata energibolag blir självbestämmandet i praktiken kraftigt begränsat.
Trumpadministrationen presenterar affären som en seger för både amerikaner och venezuelaner. Men arbetarna i de båda länderna har inte suttit vid förhandlingsbordet. Amerikanska arbetare erbjuds billigare bränsle medan amerikanska energi- och industrikapital får tillgång till enorma reserver. Venezuelanska arbetare erbjuds löften om jobb och återuppbyggnad samtidigt som kontrollen över en strategisk naturresurs flyttas ännu längre bort från deras händer.
Det är därför inte tillräckligt att kräva att Venezuelas olja ska förbli ”venezuelansk”. Frågan är vilken klass som ska kontrollera den. Oljereserverna har skapats av naturen och utvecklats genom generationer av venezuelanska arbetares arbete. De borde användas till bostäder, vård, utbildning, energi och landets långsiktiga industriella utveckling, inte som förhandlingsvara mellan en imperialistisk stormakt, privata oljebolag och en inhemsk härskande klass som söker kapital för att stabilisera sin ekonomi.
Affären visar därmed både imperialismens och den nationella borgarklassens roll. USA använder sin överlägsna makt för att säkra kontroll över en strategisk resurs, medan delar av Venezuelas stats- och kapitalägande skikt accepterar underordningen i utbyte mot investeringar och inkomster. Arbetarklassens självständiga ståndpunkt måste vara att Venezuelas naturresurser varken tillhör Washington, Chevron eller den venezuelanska borgarklassen, utan de människor vars arbete håller landet och oljeindustrin vid liv.
Det som Trump kallar en historisk oljeaffär kan därför mycket väl bli historiskt av en annan anledning: som ett ovanligt öppet exempel på hur imperialistisk makt under 2000-talet kan gå från sanktioner och militär intervention till direkt ekonomisk kontroll över ett annat lands naturresurser.
