UTRIKES Google-grundaren Sergey Brin har satsat över 100 miljoner dollar på kampanjen mot Proposition 40, ett förslag som Kaliforniens väljare ska ta ställning till i november och som skulle införa en engångsskatt på fem procent på förmögenheter över en miljard dollar. Även andra miljardärer och stora investerare har bidragit med omfattande belopp till motkampanjen, som redan byggt upp en mycket stor reklambudget.
Förslaget skulle beröra en mycket liten grupp av Kaliforniens allra rikaste invånare. Förespråkarna räknar med att skatten kan ge tiotals miljarder dollar, med huvuddelen av intäkterna öronmärkta för sjukvård och resterande medel till bland annat utbildning och stöd till matförsörjning. Motståndarna hävdar i sin tur att skatten skulle driva kapital och rika personer ur delstaten och därmed skada ekonomin.
Det verkligt avslöjande är hur mycket kapitalägarna är beredda att betala för att slippa beskattas. Brins drygt 100 miljoner dollar är inte en investering i en fabrik, forskning eller nya arbetstillfällen, utan i politisk opinionsbildning för att skydda hans privata förmögenhet. För en miljardär är det rationellt: om hundra miljoner i kampanjutgifter kan förhindra en skatt värd flera miljarder är propagandan en god investering.
Det visar också den materiella ojämlikheten bakom den borgerliga demokratins formella jämlikhet. Varje väljare har en röst, men varje väljare har inte hundra miljoner dollar att köpa tv-reklam, digitala kampanjer, rådgivare och opinionsbildning för. Den ekonomiska makten kan på detta sätt omvandlas direkt till politisk makt långt innan någon går till vallokalen.
Kampanjen visar dessutom hur kapitalet försöker göra sina egna klassintressen till allmänintresse. En skatt riktad mot människor med förmögenheter över en miljard dollar framställs i reklam som ett hot även mot vanliga familjers tillgångar och framtid. Genom att sudda ut skillnaden mellan miljardärens aktieimperium och arbetarens bostad eller cykel försöker man skapa en falsk gemenskap mellan klasser med helt olika ekonomiska intressen.
Frågan handlar därför om mer än fem procent. Den visar hur koncentrerad rikedom försvarar sig själv. Den som äger enorma delar av samhällets kapital får också resurser att påverka vilka skatter som ska tas ut, vilka reformer som ska genomföras och vilken information väljaren möter. Kapitalets ekonomiska makt upphör inte vid dörren till parlamentet eller vallokalen, utan fortsätter in i hela den politiska processen.
Proposition 40 avskaffar naturligtvis inte kapitalismen och gör inte miljardärernas rikedomar samhälleligt ägda. Men själva motståndets omfattning visar hur hårt den ägande klassen reagerar även på begränsade försök att återföra en liten del av de koncentrerade förmögenheterna till samhället. När en enda miljardär kan spendera över 100 miljoner dollar för att slippa bli beskattad har klassamhället redan förklarat vem som har mest att förlora på om fördelningen av rikedom börjar ifrågasättas.
