POLITISK KOMMENTAR I dag lyssnade jag på ett avsnitt av Katalys podd Starta pressarna från juni, där Daniel Suhonen och Max Jerneck samtalar med Jacob Wallenberg. Podden presenterar honom helt korrekt som en av huvudpersonerna i Sveriges mäktigaste finansfamilj, ordförande för Investor och Svenskt Näringsliv. Samtalets huvudfråga är hur Sverige och Europa ska klara konkurrensen med Kina och USA.
När jag såg intervjun hade videon inte ens nått 100 000 visningar. Den publicerades dessutom mitt under fotbolls-VM, när en stor del av offentlighetens uppmärksamhet naturligt låg någon annanstans. Det säger kanske något om vad vi borde ägna mer tid åt. För den som vill förstå svensk politik är en timme med Jacob Wallenberg betydligt mer lärorik än många timmar av partiledardebatter, eftersom man här inte behöver gissa vad kapitalet vill. En av dess främsta representanter berättar det i stor utsträckning själv.
En vänlig pratstund mellan ”motparter”
Det som först fascinerar är själva formen. Katalys är ett fackligt finansierat idéinstitut och Starta pressarna ska erbjuda en vänsteranalys av ekonomin. Daniel Suhonen har sin bakgrund inom socialdemokratin och uppträder därför, åtminstone på ytan, från den politiska motpolen till Svenskt Näringslivs ordförande. Ändå blir samtalet på många håll märkligt avslöjande. Suhonen och Jerneck ifrågasätter delar av Wallenbergs politik, men själva ramen för diskussionen lämnas i stor utsträckning orörd.
Frågan blir hur staten, kapitalet och arbetarna tillsammans ska göra Sverige och Europa mer konkurrenskraftigt. Det diskuteras hur investeringar ska möjliggöras, hur industrin ska stärkas och hur staten kan hjälpa till. Just där framträder reformismens begränsning. Konflikten mellan arbete och kapital förvandlas till en diskussion om hur de två ska samarbeta för nationens konkurrenskraft. Arbetarklassen tillåts möjligen vara ytterligare en intressent runt bordet, men den avgörande frågan ställs inte: vem äger bordet, vem bestämmer vad som ska produceras och vem tillägnar sig resultatet?
Konkurrenskraft för vem?
Ett återkommande ord i samtalet är konkurrenskraft. Sverige och Europa måste kunna konkurrera med USA och Kina. Ärmarna ska kavlas upp, investeringarna måste öka och regler och ekonomiska strukturer måste anpassas. Men varje arbetare borde omedelbart ställa följdfrågan: konkurrenskraft för vem?
När en kapitalägare talar om att landet måste bli mer konkurrenskraftigt betyder det inte automatiskt bättre liv för arbetaren. För företaget består konkurrenskraft ytterst i möjligheten att producera med tillräckligt låg kostnad och realisera tillräckligt hög profit jämfört med konkurrenterna. Arbetstiden, lönen, pensionerna och de sociala rättigheterna blir därför faktorer i samma kalkyl. Om svenska företag ska kunna konkurrera hårdare måste arbetet, ur kapitalets perspektiv, bli mer lönsamt. Mer värde måste produceras i förhållande till vad arbetskraften kostar.
Översatt från kapitalets språk blir resonemanget alltså betydligt enklare. När arbetaren uppmanas att ”kavla upp ärmarna” är frågan vem som får resultatet av det extra arbetet. Marx kallade inte detta konkurrenskraft, utan analyserade det som exploatering och produktion av mervärde. Kapitalisten köper arbetskraftens förmåga att arbeta och tillägnar sig det värde som produceras utöver vad som krävs för att reproducera arbetskraften. Den internationella konkurrensen gör sedan pressen att öka detta mervärde ännu starkare.
När vägen blir ett investeringsobjekt
Särskilt talande blir diskussionen om infrastrukturen. Wallenberg har argumenterat för att privat kapital ska släppas in i större omfattning och att Sverige ska acceptera mer avgiftsbelagd infrastruktur. Motorvägar, järnvägar och andra samhälleliga investeringar framställs då som områden där pensionsfonder och andra kapitalägare kan bidra med finansiering.
Det presenteras lätt som om kapitalet generöst erbjuder sig att lösa ett samhällsproblem, men privat kapital bygger naturligtvis inte en väg av välgörenhet. Det investerar eftersom investeringen förväntas ge avkastning. Om en arbetare kör mellan Stockholm och Göteborg på en privatfinansierad och avgiftsbelagd motorväg betalar han alltså inte bara för betongen, asfalten och underhållet, utan också för kapitalets avkastning.
Det som tidigare betraktats som gemensam infrastruktur öppnas därmed som ytterligare ett område för kapitalackumulation. Efter årtionden av privatiseringar räcker det inte att kapitalet äger fabriker, banker, bostäder, vårdföretag och skolkoncerner. Nya områden måste kontinuerligt öppnas för investeringar och profit. Vägar, järnvägar, energi och annan samhällelig infrastruktur blir på så sätt ännu en möjlig källa till säker och långsiktig avkastning.
Eftergifterna ska tas tillbaka
Man bör samtidigt vara försiktig med den förenklade berättelsen att den svenska välfärdsstaten uppstod därför att kapitalet en gång var snällare eller mer ansvarstagande. Efterkrigstidens sociala framsteg växte fram ur konkreta klassförhållanden: en stark arbetarrörelse, hög facklig organisationsgrad, kommunistiska partiers inflytande och existensen av Sovjetunionen och andra socialistiska stater som gjorde ett alternativ till kapitalismen materiellt synligt.
Kapitalet gjorde inte dessa eftergifter av godhet, utan därför att styrkeförhållandet i klasskampen gjorde dem nödvändiga. När dessa motkrafter senare försvagades förändrades också möjligheterna för kapitalet. Det som arbetarna tidigare hade tillkämpat sig kunde steg för steg börja tas tillbaka genom privatiseringar, pensionsreformer, marknadsstyrning och försämrad social trygghet.
Det är viktigt när Wallenberg talar om att Sverige måste anpassa sig till hårdare internationell konkurrens. Detta är inte bara en teknisk ekonomisk fråga. Kapitalets möjligheter hemma bestäms också av styrkeförhållandet mellan klasserna. Det som tidigare inte gick att genomföra politiskt kan genomföras när arbetarklassen är svagare och när det socialistiska alternativet inte längre står lika tydligt framför Europas kapitalister.
Europa mellan imperialistiska konkurrenter
Samtalet blir ännu intressantare när det rör USA, Kina och Europa. Wallenberg beskriver ett Europa som måste hitta sin roll i en värld präglad av friktion mellan USA och Kina, protektionism, handelshinder och kamp om investeringar. Ur ett marxistiskt perspektiv är detta inget mysterium.
Det europeiska monopolkapitalet vill inte reduceras till åskådare när amerikanskt och kinesiskt kapital konkurrerar om marknader, råvaror, teknologi och investeringsmöjligheter. Det behöver egna marknader, egna investeringsområden och möjlighet att exportera kapital. Här är Lenins analys av imperialismen fortfarande användbar: när kapitalet vuxit utöver den nationella marknadens möjligheter blir kapitalexporten och kampen om marknader, råvaror och inflytelsesfärer centrala delar av konkurrensen mellan de stora kapitalistiska makterna.
Uttrycket att ”Europa måste hitta sin roll” måste därför alltid följas av frågan: vems Europa och vems roll? Det är inte i första hand den europeiske lagerarbetarens eller undersköterskans plats i världsekonomin som diskuteras. Det är de europeiska bankernas och monopolkoncernernas möjlighet att hävda sig mot sina amerikanska och kinesiska konkurrenter.
Den gröna omställningen och kampen om marknaderna
Vid ett tillfälle kommer samtalet också nära en annan materiell verklighet: den gröna omställningen är inte bara klimatpolitik, utan samtidigt industripolitik och internationell konkurrens. Det betyder naturligtvis inte att klimatförändringarna är påhittade eller att en teknisk omställning inte behövs. Men under kapitalismen genomförs även denna omställning av konkurrerande kapital.
Europeiska företag investerar i batterier, stål, energiteknik och andra sektorer och behöver därefter politiska regler, subventioner och marknader som gör investeringarna lönsamma. Samtidigt möter de kinesisk konkurrens. Miljöpolitiken blir därmed också ett slagfält om marknader, tullar, subventioner och teknologiskt övertag.
Det intressanta är att detta ibland sägs nästan öppet. Den gröna omställningen får också funktionen att skydda eller skapa marknader åt europeiskt kapital. När kinesiska producenter sedan konkurrerar framgångsrikt växer kraven på tullar och andra protektionistiska åtgärder. Handelskonflikterna är inte motsatsen till kapitalismens internationalisering, utan en följd av samma konkurrens om profit, marknader och ekonomiskt territorium.
Northvolt – vems risk?
Northvolt är ett närmast pedagogiskt exempel på ytterligare en motsättning. När kapitalister talar om företagande hyllas risktagandet. Kapitalisten sägs förtjäna sin profit därför att han har satsat sitt kapital och tagit risken. Men när Northvolt gick omkull hade de svenska AP-fonderna investerat miljardbelopp av pensionskapitalet, och hela denna investering skrevs ned.
Det var alltså inte bara någon abstrakt marknad eller enskilda privata kapitalägare som tog risken. Arbetarnas pensionskapital gjorde det också. Här blir talet om en harmonisk relation mellan stat och kapital särskilt avslöjande. Kapitalet vill gärna ha staten i närheten när infrastruktur ska finansieras, när industripolitiken ska utformas, när energiproduktionen ska byggas eller när konkurrenskraften behöver försvaras. Ägandet och kontrollen ska däremot i huvudsak förbli privat.
Riskerna kan alltså delas med samhället. Vinsten ska däremot ha en ägare. När investeringen lyckas framställs detta som entreprenörskapets belöning, men när den misslyckas kan arbetarnas pensionsmedel, statliga garantier och offentliga investeringar mycket väl vara en del av förlusten.
Och Saab?
Det kanske mest slående är samtidigt vad som får förhållandevis liten plats i samtalet: den enorma svenska militära upprustningen och försvarsindustrins roll. Sverige lägger nu historiskt stora summor på militär upprustning och har bundit sig till fortsatt kraftiga ökningar. Samtidigt har Wallenbergsfären ett mycket stort ägarinflytande i Saab.
Det innebär inte att varje beslut om militär upprustning kan reduceras till Wallenbergs intressen. Staten, NATO, politiken och olika delar av kapitalet har egna motsättningar och drivkrafter. Men en marxistisk analys kan knappast diskutera stat–kapital-samverkan, internationell konkurrenskraft och Wallenbergsfären utan att åtminstone ställa frågan om försvarsindustrin.
När staten kraftigt ökar sina militära inköp finns det samtidigt kapital som säljer det staten köper. Det är ett materiellt klassförhållande, inte en konspirationsteori. Den svenska upprustningen innebär inte endast ökade militära resurser, utan också stora och långsiktiga marknader för företag vars ägare har ett direkt ekonomiskt intresse av fortsatt militarisering.
Reformismens återvändsgränd
Det är här samtalet blir allra mest lärorikt. Suhonen och Jerneck försöker gång på gång hitta en modell där staten tar en större roll, kapitalet investerar och arbetarklassen också får något tillbaka. Staten och näringslivet ska på något sätt gå hand i hand, men med bättre fördelning och större hänsyn till arbetarnas intressen.
Det är den klassiska reformistiska drömmen. Problemet är att ägandet lämnas orört. Så länge kapitalisten äger produktionsmedlen investerar han inte för arbetarklassens skull utan för avkastning. Staten kan beskatta, reglera och förhandla med kapitalet, och arbetarna kan genom kamp tvinga fram viktiga eftergifter. Sådana reformer ska självklart försvaras när de faktiskt förbättrar arbetarnas liv. Men reformen förändrar inte relationen mellan den som äger produktionsmedlen och den som måste sälja sin arbetskraft.
Det är därför reformismen hela tiden återkommer till samma punkt. Den vill tygla kapitalet utan att beröva kapitalet dess maktgrund. Till slut sitter dess företrädare mittemot Jacob Wallenberg och diskuterar hur ”vi tillsammans” ska göra Sverige mer konkurrenskraftigt. Men vilka är egentligen detta ”vi”? Wallenberg och den svenska arbetarklassen står inte på samma sida av produktionen. Den ene företräder ägandet, den andre säljer sin arbetskraft.
Lyssna när kapitalet talar
Jag rekommenderar faktiskt kamrater att lyssna på hela samtalet, inte därför att Jacob Wallenberg säger något chockerande utan därför att allt låter så naturligt inom kapitalismens egna ramar. Privat kapital ska in i infrastrukturen, Europa måste bli konkurrenskraftigare, staten och näringslivet behöver samverka, investeringarna måste skyddas och arbetarna behöver kavla upp ärmarna. Varje enskild formulering kan låta rimlig om man redan accepterat systemets grundförutsättningar.
Det är först när man frågar vilken klass som äger, vilken klass som arbetar och vilken klass som tillägnar sig överskottet som helheten framträder. Därför behöver arbetarklassen Marx, Engels och Lenin, inte som historiska helgon som citeras vid högtidliga tillfällen, utan som verktyg för att förstå exakt sådana samtal som detta.
Wallenberg behöver egentligen inte avslöjas. Han talar ganska öppet om vad hans klass behöver. Det verkligt intressanta är varför den reformistiska vänstern fortfarande tror att arbetarklassens framtid kan byggas tillsammans med den.
Josef Brant
