UTRIKES FACKLIGT Unga fackligt aktiva från Indien samlades i Goa den 18–19 augusti för en IndustriALL-utbildning om arbetsrätt, kollektivavtal, internationella arbetsnormer och facklig organisering. Fokus låg inte bara på kunskap, utan på hur deltagarna själva ska organisera arbetskamrater och bygga starkare fackliga strukturer när de återvänder till sina arbetsplatser. rapporterar industriall-union.
Det är en avgörande fråga för hela arbetarrörelsen. Fackföreningen är arbetarklassens mest grundläggande organisation på arbetsplatsen, men den behåller inte automatiskt sin styrka bara därför att den en gång byggts upp. Om unga arbetare möter ett fack som främst administrerar försäkringar, undertecknar kompromisser uppifrån och försöker upprätthålla goda relationer med företagsledningen riskerar de att dra slutsatsen att organisering inte längre spelar någon större roll.
Där har de klassamarbetande och gula fackliga ledningarna ett stort ansvar. När fackets främsta uppgift görs till att medla mellan arbetare och arbetsköpare i stället för att organisera arbetarnas självständiga styrka suddas klassmotsättningen ut. Då framstår ledningen lätt som ännu ett lager administration mellan arbetaren och chefen, i stället för som ett verktyg arbetarna själva kontrollerar.
Det är särskilt farligt bland unga arbetare. Många går in på arbetsmarknaden genom visstidsanställningar, bemanningsföretag, plattformar och andra former där den kollektiva arbetsplatsen är svagare än tidigare. Om de samtidigt aldrig får uppleva vad en militant och demokratisk fackförening faktiskt kan åstadkomma blir individualismen lätt den enda synliga strategin: byt jobb, förhandla själv, utbilda dig mer och försök klara dig bättre än arbetskamraten.
Kapitalet tjänar direkt på detta. En arbetsstyrka som konkurrerar inbördes är lättare att pressa än en arbetsstyrka som formulerar gemensamma krav. Automatisering och AI förstärker dessutom denna press genom att arbetare uppmuntras att konkurrera om vem som snabbast kan anpassa sig till förändringar som företagsledningen själv kontrollerar.
Det är därför ungdomsarbetet måste handla om mer än att ge yngre medlemmar en plats i redan existerande strukturer. Unga arbetare måste utbildas till organisatörer som kan bygga arbetsplatskommittéer, tala med oorganiserade arbetskamrater, driva krav och ifrågasätta även den egna fackliga ledningen när den väljer klassamarbete framför kamp.
Ett fackförbund som inte låter de yngre medlemmarna kritisera och förändra organisationen riskerar att dö tillsammans med den generation som redan sitter i dess styrelser. Men ett fack som åter blir en verklig kamporganisation kan visa en ny generation att kollektiv organisering inte är ett historiskt minne utan det mest praktiska verktyget de har mot arbetsköparens makt.
IndustriALLs utbildning i Goa pekar därför mot en fråga som hela arbetarrörelsen måste ta på större allvar. Framtiden avgörs inte av hur många unga som formellt registreras som medlemmar, utan av om de lär sig att facket tillhör arbetarna själva och kan användas för att förändra arbetsplatsen. Om de gula facken har diskrediterat organiseringen måste svaret inte vara mindre facklig kamp, utan att arbetarna återtar fackföreningarna från klassamarbetet.
