UTRIKES FACKLIGT Belgiska offentliganställda lade den 12 oktober ned arbetet i en landsomfattande strejk mot regeringens budgetpolitik och planerade förändringar av pensioner och arbetsvillkor. Strejken organiserades av det socialistiska offentliganställdas förbundet CGSP/ACOD och påverkade bland annat järnvägstrafik, kollektivtrafik, skolor, offentlig radio och television samt andra offentliga verksamheter.
Konflikten gäller betydligt mer än ett enskilt budgetår. ACOD pekar bland annat på pensionsförsämringar, begränsningar av sjukfrånvaro, underbemanning och att personal som går i pension inte ersätts. Facken motsätter sig också nya ingrepp i Belgiens automatiska löneindexering, högre moms och försök att öka flexibiliteten i arbetstiden.
Regeringen under premiärminister Bart De Wever argumenterar för att budgetåtgärder behövs för att stoppa en växande skuld- och räntebörda. Samtidigt har regeringskoalitionen haft svårt att enas om själva budgeten, och förhandlingarna försenade De Wevers planerade regeringsförklaring.
Men även här döljer formuleringen ”budgetsanering” en fördelningsfråga. Automatisk löneindexering innebär att en del av inflationens kostnad inte omedelbart kan överföras på löntagarna genom sjunkande reallöner. Pensioner är uppskjuten inkomst. Offentliga tjänster är en kollektivt finansierad del av arbetarklassens levnadsstandard. När dessa tre områden samtidigt pressas minskar inte kostnaden för samhällets reproduktion – den flyttas från stat och arbetsköpare till hushållen.
Det är därför de belgiska konflikterna har fortsatt trots återkommande regeringsförhandlingar. Den 9 oktober demonstrerade tiotusentals människor i Bryssel, och FGTB har gett regeringen tre uttryckliga ”röda linjer”: ingrepp i löneindexeringen, momshöjningar och ytterligare annualisering av arbetstiden. Om regeringen passerar någon av dem har förbundet mandat att utlysa en generalstrejk under veckan som börjar den 23 november. Någon sådan strejk var ännu inte formellt beslutad när varslet offentliggjordes. FGTB-ABVV
Sett ur ett klassperspektiv blir konflikten därför lättare att förstå. Arbetsköpare efterfrågar större flexibilitet, staten vill minska sina utgifter och arbetarna försöker försvara löner, pensioner och samhällsservice. Ordet ”reform” säger ingenting om vem som vinner eller förlorar på förändringen. Det avgörande är vilken klass som får bära kostnaden. Den belgiska arbetarrörelsen försöker nu använda den styrka den faktiskt har – möjligheten att stoppa arbete och samhällsfunktioner – för att påverka det svaret.
