KRÖNIKA ”Dicto” betyder ge order på latin. Diktator var en romersk myndighetsperson som hade hela makten för en begränsad tid, ungefär 6 månader i en krigsperiod eller nåt annat hemskt. Han gav order. Under hans tid var Rom under diktatur.
”En diktatur är ett styrelsesätt där all eller nästan all makt är samlad hos en enskild person (en diktator) eller en liten grupp människor, till exempel ett parti eller en militärjunta”, läser man i SO– rummet som är välkänt för sin hjärntvätt.
Generellt under en diktatur av den typ vi har upplevt under kapitalismen – som i Spanien, Portugal, Grekland för att ta Europa som exempel – har det varit några militärer som efter vägledning av fascistiska kapitalister (men också med stöd av Hitler och Mussolini i Spaniens fall, och NATO och CIA i Greklands fall) tog makten och begränsade eller tog helt bort fri- och rättigheter som yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet. Diktatorernas stat kontrollerade media och myndigheter, och det förekom angiverisystem eller övervakning av medborgarna. Diktaturen utövade våld för att behålla sin makt med polisens, hemliga polisens och arméns hjälp, och använde metoder som fängelsestraff, tortyr, förföljelser och till och med avrättningar och exil för sådana som reagerade mot diktaturen. Allt det här diktatoriska var inte riktat mot borgarklassen utan mot arbetande människor som hade all anledning att stå emot diktaturen. Borgarklassen fortsatte lyckligt att göra business som vanligt. Det är diktatur generellt. Det är en form av kapitalistiskt styre som kommer när politikerna inte lyckats garantera kapitalets intresse. Man kan säga att det är borgarklassens diktatur.
I de stater som generellt kallas demokratier finns det yttrande- och pressfrihet, många tv-kanaler, privata och statliga, tidningar och utgivarförlag, influerare, ja, det råder en kaotisk frihet. Men vilka är det som äger alla dessa hjärntvättsmaskiner. Är det arbetare? Nej, det är förstås kapitalister som äger media, tv och allt annat. Medias nyheter och program är utformade efter ägarnas intresse. De som kallas oberoende, och till och med ”vänster” inom mediakarusellen har friheten att yttra sig så länge pengarna räcker och sen sp får de antingen kompromissa eller gå bankrutt.
Visst finns det mötesfrihet. Men för att ta ett nutida exempel ser vi hur polisen i Frankrike bemöter studenternas mötesfrihet. Och dessutom har en arbetare i dagens samhälle ofta inte fritid och ork att delta i föreningslivet och i möten efter en hård arbetsdag och med allt vad det innebär att ha familj och barn. En gång på 4 år kallas man förstås att yttra sig med sin röst efter mångårig kapitalistisk propaganda. Ledig tid och stora möteslokaler är borgarklassens privilegium, och förstås också pamparna inom facken som dessutom får betalt för att ha möte. Så alla dessa friheter har praktiska begränsningar för arbetarna och används för att befästa kapitalets makt över slutkörda och förvirrade människor.
Kan man dra slutsatsen att alla dessa ”friheter” är anpassade till storkapitalets intresse? Kontrollerar inte dessa herrar hela propagandaapparaten? Kan det här likna en klass diktatur över en annan?
Demokrati och diktatur under kapitalismen är ett och samma. Det verkliga innehållet är diktatur över arbetarklassen och dess allierande, men med olika namn. Det är en liten grupp kapitalister som utövar diktatur över denstora majoriteten.
Proletariatets diktatur är nåt helt annat innehållsmässigt. Det är en diktatur som den stora majoriteten utövar mot en liten grupp före detta kapitalister. Den främsta diktatoriska åtgärden är att ta ifrån den lilla gruppen dess egendom och överföra den till den stora majoriteten. I praktiken upprättar man en diktatur över den lilla gruppen, men samtidigt skapar man en riktig demokrati för det stora flertalet. Det är meningen med proletariatets diktatur. Att krossa borgarklassens stat och bilda arbetarstaten fram tills staten inte har nåt behov av att existera – när en dag alla är jämlika i ett kommunistiskt samhälle. Då hamnar staten som utövar våld och diktatur, både under kapitalismen och under socialismen, på historiens sophög.
Panos Alepliotis
